Gullapan undrade då jag skrev om
kåda från en gran hur det egentligen går till att få fatt i kåda att tugga. Okej, let´s go - här kommer en lektion. Allt praktiskt jag har lärt mej om att tugga kåda det har jag Åke att tacka för, som jag tog med ut i skogen en höstdag. Tack Åke!
Man tager en gran…
En gran som blivit skadad och därför levererat kåda. Kådan ska inte vara den vackra, färska typen utan en HÅRD gammal ansamling. En bit kratsas loss med en kniv eller med fingrarna om man har hårda nypor.
Den här granen har fått körskador då någon passerat lite väl snävt då vägen svängde. Perfekt för kådtuggare.
Den här bärnstensfärgade kådan provade jag aldrig att tugga på efter inrådan från Åke. Den fastnar! Den hann klibba fast mellan ringarna under den korta tid bitarna låg i handen och värmdes upp. Om den fastnar i gom och på tänder är inte vara kul, det vet Gullapan!
Den losstagna, hårda biten kan ev. rensas något, men är inte ett måste.
Man stoppar denna hårding till bit i munnen. Låt den värmas upp något innan du börjar tugga. Börjar man tugga genast faller den i bitar och man kanske inte orkar/vill fortsätta tugga utan spottar ut småkrafset. Så skedde för min käre man som inte tyckte det här var så skoj. Det smakar gran minsann! Jag värmde, tuggade lite försiktigt och sockriga bitar lossade. De spottade jag ut och spotta gjorde jag ytterligare ett antal gånger. Att hålla till utomhus är således en fördel. Så håller man på några minuter – ge för allt i världen inte upp i detta skede!
Tugga, tugga, tugga...
Så här ser det ut efter 5-10 minuter. Kådan har blivit ROSA och mjuk! Ja det är sant, det ser nästan ut som ett BUGG tuggummi. Eller BAZOOKA… Sen kan man tugga tills kådan blir hård igen. Min korta erfarenhet säger mej att ett artificiellt tuggummi håller sig mjukt längre än en bit kåda.
Det här ser inge kul ut men är det är en ovetenskaplig dokumentation i lampans sken!
Längst bort t.v. Åkes tuggade kåda format i efterhand mellan tumme och pekfinger.
Längst fram t.h. kådan jag tuggade och tog ut för dokumentation.
Uppe t.h. ganska färsk kåda som blir väldigt kladdig om man tuggar den.
Längst fram t.v. en hård bit kåda färdig att stoppa i munnen. Den här biten tror jag kan sparas väldigt länge för framtida behov.
Tugggummikåda från vår skogstur: tuggad och otuggad kåda.
Och inte nog med de här tuggummina, äldre än så har påträffats. Det måste vara riktigt intressant att vara arkeolog minsann... Kåda istället för tandkräm, som tätningsmedel - you name it!
Foto: Ola Kronberg
Från bloggen Kulturmiljö Mälardalen kopierar jag följande text:
"På en tidigmesolitisk boplats som heter Huseby Klev på Orust har man funnit hartsbitar som är cirka 10 000 år gamla. I Bökeberg i Skåne som är en senmesolitisk boplats har man funnit tuggad harts som är cirka 6 500 år gammal, och ifrån Bjärstamon utanför Örnsköldsvik har man hittat ”tuggummin” som är någonstans mellan 4 800-4 000 år gamla, det vill säga neolitiska. Det betyder att människor har tuggat harts under en mycket lång tid.
Björkharts är framställt genom att man bränner björknäver med tillstrypt syretillförsel. Det som blir kvar är en seg brunsvart klibbig massa. Det har förmodligen funnits många olika användningsområden för harts under förhistorisk tid. Ett vanligt användningsområde var som klister, till exempel för att fästa pilspetsar eller styrfjädrar på pilskaft. Till exempel hade ismannen Ötzi från Alperna, som är från yngre stenåldern, använt björkharts för att fästa sin kopparyxa vid ett träskaft och sina pilspetsar på pilskaft. Hartsen kan också ha fungerat som tätningsmaterial. På Huseby Klev boplatsen har man hittat hartsbitar som har ett T-format tvärsnitt. De bitarna tror de har fungerat som tätning till kanoter, man har helt enkelt tryckt in en bit harts i en spricka i kanoten."
Kanske har även andra bloggare åsikter om kåda, grankåda, tuggummi, tugga kåda, björkharts
