Hotellet

På 1950-talet byggdes ett hotell i gedigna material och med fina proportioner centralt dära Valln. Bra och vackra konstruktioner och material användes, hållbart rött murtegel, kalksten, tegeltak och träfönster.

I hotellets bottenvåning inrymdes affärsverksamheter. Jag minns Nordmalings blommor och Åhléns. En skylt med Lodins finns på kortet från 1957. Åhléns flyttade in då hotellverksamheten upphört förmodar jag, varuhusets entré blev den som före dess var hotellentré. Den ser vacker och pampig ut på vykortet här under. Visst är väl den murade gaveln på det tidigare hotellet fortfarande vacker? Inglasade balkonger är dock nytt. Träden  fälldes för något år sedan.

Vykort med hotellet 1957. Man var stolt över sitt hotell. Det hamnade på vykort.

Här arbetade Dagmar. Jag har fått berättat för mej, att då en tillställning hölls och hon var en av de som serverade, viskade hon till en av middagsgästerna som hon kände från någon by i socknen, att denne inte skulle ta så mycket potatis för att orka med sovlet istället. Så sött, så mycket av min barndoms människors sätt att vara - att äta potatis och att förklara att äta på hotell inte är som hemma. Då ska man passa på att äta annat.

Kungsstenen står till höger mitt i en av de då mycket få rondellerna i landet. Här var man tidig med sådana trafiklösningar :-)  Rondellen är borta och stenen flyttades på 1970-talet. Och jodå, vi har haft kungligheter på besök här i bygden. Både Gustaf och Carl Gustaf har sina namninskrifter på Kungsstenen. Fint värre :-)

Så här ser fd hotellbyggnaden ut idag. Fönstren på 1 tr är bytta till sådana av mindre storlek. Fasadens sista neonskylt försvann då blomsteraffären flyttade, se nedan. Nu finns bara plastskyltar med lysrör ini eller skylt belyst utifrån av floodarmatur. Jo jag vet, fotot kunde ha blivit tjusigare med en annan vinkel. Men jag var ute efter att visa hur asfaltering, trädfällning och utökning med två parkeringsplatser kan göra öken av platser. För öken är just vad som är här numera. Björkstubbarna finns utanför bild, inga träd har nyplanterats här. Vart tog stadsarkitekten vägen? Han kanske var i någon av de andra tio kommunerna han ambulerar mellan. Stadsträdgårdsmästare är inte på tal här.

Och blomsterhandeln har flyttat och finns sedan sent 1990-tal mitt emot den vackra hotellgaveln på översta fotot. Trottoraren ockuperas sommartid av en anskrämlig instängsling, av ett kravallstaket. Är man som kund verkligen välkommen hit? Hur hittar man in?

Jo här syns en liten glipa. Undrar just om tillfälligt bygglov sökts och givits? Hur kan bygglovsansvarige tillåta en sådan förfulning av sitt samhälle, va?  Och som ni ser följde inte den fina neonskylten Blommor med till nya affärsläget. Undrar just vart den tog vägen? Den skrotades kan jag ana. Självklart har jag fotat den - den får komma med i ett senare skriveri.

Den som tycker att jag raljerar kan läsa om ett av Vallens vackraste hus. Det finns skönheter med fina detaljer kvar i samhället. Än så länge.

Eller så kan ni kanske läsa en annan bloggare skriva om ett annat ställe i Sverige med likartad situation.

.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om samhällsplanering, förfulning, neonskyltar, bygglov, kravallstaket, trottoar, ovälkommen, gedigna byggnadsmaterial, rondell, Kungsstenen, hotell, blomsterhandel

Matvanor

"Socker är billigt och näringsrikt"

sa den unge pojken och drog upp ett urklipp från sockerpaketet ur bröstfickan och visade sin syster. Så stod det på bitsockerpaketen en gång i tiden. Min pappa gillade socker och åt tydligen en hel del som barn. Hans äldre syster Ingeborg tyckte inte om hans vana och sa gång efter annan till honom att lägga av. Till slut ledsnade Clas, klippte ut texten på bitsockerkartongen och hade den till hands i bröstfickan. Varför skulle någon vilja hindra honom att äta något näringsrikt  :-)   Den är storyn har jag fått berättad för mej av pappas kusin.

Sockerpaket kunde användas i fler sammanhang :-) Här har han gett den lilla boken om Himlaprinsen nya styva och skyddande pärmar.

Himlaprinsen är en härlig sannberättelse om Jon Svensson i Norrala som levde 1788-1852. Läs häftet och du får en inblick i en god männsikas liv och föreställningsvärld på 1800-talet.

***

Min far tog alltid fyra!!!! sockerbitar i tekoppen. Trots sockersuget tyckte han inte om småkakor. Kaffekalas var jobbiga där tanterna trugande och bjöd och han måste vara oartig och inte ta av alla sju sorterna. Den enda söta bakverk han älskade var mazariner. Mazariner var grejen! Och hans hustrus släta vetebullar. Släta skulle de vara - utan pärlsocker eller annat jox. Dessutom pratade han varmt om sin mammas blåbärskakor bakade på rågmjöl. Ni vet ett sådant där ouppnåeligt barndomssmakminne som ingen kan åstadkomma i efterhand.

För övrigt hade pappa ganska annorlunda matvanor kan jag tycka även om jag vet att det blev vanligt med sallad till maten först på 1970-talet. Grönsaker stod förstås inte högt i kurs, inte ens de sedvanliga kokta morötterna och ärterna tll söndagssteken :-) (Stackars mamma som verkligen försökte föra in nya matvanor allt emellanåt. Då vi barn var små måste hon ha haft en särdeles besvärlig familj att laga god och variationsrik mat till.) Nä, inte heller fisk gick hem hos pappa men gärna stekt falukorv med pärstampa till vardagsmiddagen då han kom hemcyklande från arbetet på sågverket. Potatismoset gjordes direkt på tallriken med hjälp av lite pärvatten som sparats enkom för detta ändamål av mamma.

Falukorv&mos är gott men det kan ju vara bra att variera sig. Bilden är hämtad härifrån.

Fisk var alltså inget han åt förutom inlagd sill och surströmming - detta smakade och luktade ju inte fisk! :-) Någon gång i 80-årsåldern fick pappa tillfälle att förklara sin inställning till fisk då vi vara bjudna på ett kalas hos en släktgren som nog tycker sig vara lite förmer :-) och där det bjöds på en fiskrätt. På direkt fråga hävdade han att hans avoghet mot fisk var en idiosynkrasi. Jojo! Ingen kom sig för att säga något då ingen visste vad ordet betydde. Haha, det var riktigt roligt tyckte jag som la upp ett stort garv.


Ni kan ju bara förställa er vilka sociala barriärer jag har måst riva också då det gäller matkultur :-)

Kanske har även andra bloggare åsikter om bitsocker, sockerpaket, Himlaprinsen Jon Svensson, sockerbitar, småkakor, falukorv, potatismos, fisk, idiosynkrasi

Mandomsrit

Förr blev man vuxen vid 13 års ålder. Mandomsriten, vuxenriten, var konfirmationen. Nu fick en yngling bära kostym och varför inte vapen... Min pappa började arbeta på sågverket som trettonåring. Han köpte även sin första bössa då. Den beställdes, om jag förstått rätt, från Vapendepoten i Falun och hämtades ut på Utterströms Järnhandel dära Valln, en affär som för övrigt fortfarande finns kvar. Till den första bössan flätade min farfar Gottfrid en läderrem så den kunde bäras över axeln.

Lite mer vuxen än tretton

Då bössan var införskaffad blev den nog absoluta centrum i tillvaron de första dygnen kan man tänka. Det fick till följd att de två bröderna kivades om den yngste broderns nya bössa uppe i sitt rum. Ett skott brann av. Resultatet blev ett hål i taket genom spännpapp och brädor så att något lite av sågspånsisoleringen dråsade ner. Brödernas mor Liva, min farmor, kom springande upp och undrade vad i hela världen som stod på. När hon såg vad som hänt fick sönerna en rejäl verbal upptuktelse kan jag nog tro.

Denna anekdot, och flera, berättade kusinen Karl-Johan efter pappas död. K-J var en god berättare och gav bland annat liv åt deras ungdomstid i Rundvik. Jag ler åt situationen där på övervåningen i det nu rivna huset i Rundvik, hur två pojkar i yngre tonåren så ivrigt fikade efter att få hålla i nya bössan. Den äldre kanske med åldern som argument, den yngre argumenterade säkert med ägandeskapet.  Det var så spännande att dom kanske till och med hade bössan med sig i sängen och skottet brann av då de tvistade om den :-)

Här är några av favoriterna dokumenterade med kameran i köket någon gång på 50-talet. Som ni förstår var vapenintresset starkt. Själv tycker jag även om att se Husqvarna spisen och linoleummattan med namnet Jaspé på fotot samt pannor (kastruller som man säger som sörlänning), emaljerade kaffehurran och tekannan på spisen. Hur många kvällar har jag inte sett vapenvård utövas genom att piporna smordes in med vapenfett. Men någon jägare var han inte. Intresset för vapen låg inte däråt. Vapenlås, vapensmeder, vapenhistoria var hans grej och lite prickskytte mot måltavla.

En nöjd man sitter framför väggen med bössor omkring 1954. Samlingen bestod bland annat av allmogevapen och utökades under hand. Ganska typiskt för min far var att ha ett stort intresse men inte ha behov att dela den med någon annan. Han läste sig till ytterligare kunskap och självklart besökte han museer.

I loggboken från den 2 augusti 1946 skriver han, hemkommen från semester i Sthlm tillsammans med ett gäng kamrater, bland annat:  "Kom vi hem kl. 14.30 över Umeå efter en veckas semester i huvudstaden (...) Armémuseum tog två dar i anspråk för min del, men pojkarna voro i stället på Gröna lund två gånger, man jag var inte dit." På samma resa hade han hälsat på min blivande mor som då arbetade i Hässelby.

Länsmuseet på Murberget i Härnösand hade under 1990-talet en ganska stor exponering av gamla allmogevapen som nu förpassats till magasin. Där var vi. För en äldre person med syn på endast ett öga och så intresserad av detaljer, var det inget vidare med bössorna arrangerade i glasmontrar med låg ljusintensitet. Jag skjutsade honom till vapenhistoriska museet i Eskilstuna omkring år 2000. Då jag kom för att hämta honom gick han omkring ensam tillsammans med en annan äldre intresserad herre som var museivakt. De hade kunnat gå kvar länge till och visa och berätta för mej. Nejdå, jag tog inte vara på  möjligheten inte. Carl Gustafs gevärsfaktori ligger ju i Eskilstuna varifrån han hade några gevär. Museet är sedan några år stängt för framtiden.

Till Sthlm åkte far och dotter tillsammans då jag var tonåring och självklart besöktes Artillerimuseet. Något om vapenlås genom tiderna, stockning och artillerivapen präntades väl in. Och skillnaden på en haubits och en mörsare, jorå...  Krukan omgiven av lejon och lejonet mellan krukorna blev också kvar i minnet :-)

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om allmogevapen, bössor, bruksvapen

Men hej...

...vilka är ni då? Ni som läser utan att kommentera. Jomen, några känner jag som tittar in emellanåt, till exempel Erik, Karin, Egon, Margareta, Janne, Carina, Henrik, Maj-Lis, Beirut, Gunnar...


Det sägs vara lika svårt att få till en dialog med en norrlänning som med en analfabet i ett afrikanskt land  :-o  
Jodå, det finns en vetenskaplig avhandling vid Umeå universitet som handlar om just detta  ;-)
Tack alla ni andra som kommenterar och skickar mejl. Allt tas tacksamt emot!

När jag började skriva var det med tanke på 1900-talets kulturhistoria och samhällshistoria med mitt hemman och människorna i några generationsled bakåt som utgångspunkt. Och något om byggnadsvård. Detta insåg jag snart inte skulle bli så många inlägg. Mitt eget byggnadsvårdande här går långsamt eftersom jag nu, mitt i livet, har så mycket annat att genomföra och dessutom har ett dubbelt boende. Jag funderade ... vad skulle jag vilja veta om mina anfäder? Jo, de små vardagliga detaljerna, de små händelserna i vardagen, de små äventyren då de var barn, föremål som de använde, leksaker, nyttoföremål, ja det berättelser som till stor del försvunnit. Sådant jag knappast kommer att få svar på.

Då beslöt jag mig för att skriva just om de små sakerna med mina egna upplevelser,  min barn- och ungdomstid är ju kulturhistoria nu  :o

Det som skrivs här vill bland annat påminna om de människor som gått före och arbetat med jorden och skogen. Det som skrivs vill ge minne åt det enkla, men arbetsamma livet på den ångermanländska landsbygden under andra halvan av 1900-talet samt livssituationer än längre tillbaka. Ibland kan glimtar av dagens byaliv komma fram, livsbetingelser där olika värderingar möts. Patriarkalisk kan man lugnt säga att tillvaron här är. Tiden med torpare och bönder ligger inte långt bort, många lever fortfarande i den tankesfären trots att så lite från den tiden finns kvar av lämningar. För här i bygden finns inte många kulturhistoriska lämningar kvar som vidmakthålls. Här rivs och lämnas därhän.


Hur det var att leva i byn före 1970-talet, årtiondet då samhället genomgick stora förändringar känns väsentligt att förmedla. Det handlar om sådant som så lätt glöms bort, en livssituation som inte längre finns - småbrukarens, jordbrukarens. På 70-talet började skogsbruket med stora skogsskördare, då började jordbrukets stora rationaliseringar, matproduktionen industrialiserades, globaliseringen startade, så även koncentrationen på den enskilde individen, bygemenskapen började falla isär och är nu frivillig, inte av nödvändighet som tidigare.

Undrar just om ni som läser men inte känner mej, har liknande bakgrund som jag har? Läser ni för att ni känner igen er eller för att det är intressant att läsa om en annan typ av uppväxt än den ni själva hade?

Hur som helst. Va kul att ni läser. För det gör ni ser jag på statistiken. Ingen månad tidigare har så många hittat till Timmer & masonite som i januari 2012.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kulturhistoria, dialog, 70-tal, jordbrukets industiralisering, samhällsförändring, urbanisering, torpare, globalisering

Värst vintern är över nu

Värst vintern ä mella pårsmäss och kyndelsmäss, alltså mellan den 25 januari och 2 februari. Under den veckan kunde man se om höet skulle räcka vintern ut, tills korna kunde släppas ut på bete. Halva hömängden skulle vara kvar för att räcka vintern ut. Man såg ôm he va´ halvstelld.

Och till Pålsmäss, Paulus namnsdag, brukar björnen vända sig i idet. Jodå, så sa man.

Kanske har även andra bloggare åsikter om vargavinter, Pålsmäss 25 januari, Kyndelsmäss 2 februari, bondesamhället, hö, kor

Ikorr´n

Ikorr´n ä  jill när skinnet är grått. Som det blir vintertid. Då får den skjutas och skinnet säljas. Undrar om någon jagar ekorre idag?

n´hänn ikorr´n  ä int jill

Kut urn har jag skrivit om tidigare. Det är den dag i mars då sälarna kryper upp på isen för att föda. För att vara skyddade föder sälhonan i oväder. Ovädret ger skydd från jagande människor och andra fiender, snön döljer.

Det här är två benämningar jag hört och lagt på minnet. De intresserar mej.
.
.

Centralpunkt

Vallen Centrum :-)
Ser ni Sibyllakiosken inklämd mellan skomakar´ Häggströms butik och Lindmarks bokhandel? Bokhandeln som sen blev RJ:s, sen Turbutiken. Just nu ett galleri. Fotot är från 1990 och korvtjorren revs strax efteråt för att ge plats åt en envånings bankbyggnad som helt täpper till utrymmet mellan skoaffären och bokhandeln - där huserar idag Swedbank, tidigare Föreningsbanken.

På orter där man gör studier av kvarterens uppbyggnad, stadsbildsanalys, innan man utformar eller förändrar en detaljplan, brukar öppenheten in mot gårdarna i kvarterets mitt betonas i ett sådant här samhälle med fristående byggnader med sikt in på gården. Man bygger inte igen den öppenhet som existerar helt och hållet. Karaktären brukar man vara mån att behålla.

I N-ling saknas stadsarkitekt, nåja man har en ambulerande stadsarkitekt som har en stadsarkitekttjänst i  sammanlagt elva norrlandskommuner. Detta är Norrlands dilemma i ett nötskal. Självfallet finns inte tid att sätta sig in i vad som ger identitet, vad som är bevaransvärt, vad som kan ge invånarna stolthet och råg i ryggen. Det är endast politikernas önskan på nya detaljplaner som hinner uppfyllas, inget mer. Stadsarkitektens kontor ritar nya  resecentrat och nya bostäder. Men någon stadsbildsanalys har inte gjorts. Likaså får skyltar och annat bygglovspliktigt ändras och förändras utan något engagemang, ja troligt utan att någon bryr sig. He ha man väll rätt å göra sôm man vill! hör jag i andanom sägs. Gissa hur många fina neonskyltar som finns kvar i Nordmaling - platsen som Gud glömde? Vet ni hur gamla fina nedlagda butikslokaler behandlas? Man måste nog komma utifrån för att se hur förvanskat ett avfolkningssamhälle lätt blir.

Bokhandeln har ingång på hörnet som på det gamla fotot, trots ombyggnad. Så har även nedlagda Sandströms sport diagonalt över korsningen. Så typiskt för många municipalsamhällen från den här tiden. Här hade jag min första upplevelse av en större ort  ;-)

Dagsläget. Förändringar har skett men man känner igen sig fortfarande.

Här syns Swedbanks lokaler där Sibylla-korvkiosken låg. Alldeles lägligt låg den mitt emot busstationen som inte heller längre är. Här. Den har flyttats bort från centrum. Bort från platsen där folk rör sig. Man bör ha bil för att ta sig till bussen  :o

Edit: Swedbank lade ner sitt kontor här 2019.

.

.

Handelsboden

Gamla handelsaktiebolaget låg centralt i grannbyn. Kustlandsvägen passerade framför entrén. Aktiebolaget startade 1885 i ett trähus som enligt hörsägen ska ha flyttats hit från min hemby.

Den här affärsbygganden minns jag inget av. Den ersattes av en ny byggnad 1958 som även innehöll postkontor och några lägenheter.

Närmaste granne var Jan Nils´ Albert (1879-1966). Han bodde i den fina Västerbottensgården som syns på fotot. LögdBoas tak skymtar nederst. Albert är borta sedan länge men både bostadshuset och bagarstugan finns kvar än i gott skick. Trädraden mot gamla Kustlandsvägen/Riks13 försvann dessvärre för ett par år sedan.

Konsum låg mitt emot LögdBoa men lade ner dår jag var barn. Dit flyttade Forsbergs bageri som hade världens godaste butterbullar och chokladkakor - runda småkakor med glansig chokladglasyr som smälte i munnen. Semlorna gick inte heller av för hackor. Smaker man minns!!! Detta bageri upphörde 1987.

Så här såg LögdBoa ut fram till 1990. Ett ganska gediget 50-tals bygge med tvåfärgad ädelputs på fasaderna, betongelement i bottenvåningen, takkupor med spetsiga fönster, utskjutande fönster på gavlarna, indragna balkonger med smalt sinuskorrugerade balkongfronter med smidesjärn i öppningen, träfönster - med kulörta bågar och vita karmar, lertegel på taket, synliga sparrar. Riktigt habil 50-talsarkitektur.

På bilden är Posten fortfarande kvar i högra delen av byggnaden. Där styrde Greta Edström. Erik Andersson och John Hörnfeldt ordnade och ställde i ICA-butiken.

År 1990 fanns framtidsoptimism och då byggdes LögdBoa ut med en låg tillbyggnad av trä och försågs med ny entré längst till vänster. Samtidigt upphörde handelsboden att vara aktiebolag med folk i bygden som delägare. Nymodigt var rullband vid de två kassorna. Posten var nerlagd, lantbrevbäring införd.

Svart sinuskorrugerad plåt på gamla och nya delens tak är lättskött men ger ett mycket hårt intryck. Jag gillar inte alls det här takmaterialet. Tydligt igensatta affärsfönster utan ommålning av fasaden, nytt skyltfönster och ny entré med kalla natureloxerade aluminiumdörrar istället för glasade ekdörrar i gamla affärskomplexet, ger en lite avskavd uppsyn.

Idag är det som var handelsbod något annat efter konkurs för ett par år sedan. Lägenheter finns på 1 och 2 trappor. Säkerligen vackra med sina 50-talsfönster, takkupor och balkongräcken i behåll. 1950-talsdelens fasad har länge varit dåligt underhållen, snudd på vanskött. Nyligen öppnade "Vapentekniska" här vilket väl måste sägas vara passande i ett jägarsamhälle.

Och svart fasadkulör har nått byn. Nu är det inte bara taket som är svart. Är det sorg över den nedlagda lanthandeln som kommer till uttryck tro?
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om lanthandel, affär, livsmedel, handelsbod, centrum, service, postkontor, 50-talsarkitektur, svartmålad fasad

En gammal favorit

Bello e impossibile

Gianna. Gianna Nannini.

(Den här låten har jag lyssnat på åtskilliga gånger
men ser videon först på YouTube,
föredrar helst enbart musik)

Trampsymaskinen

Den här bilden hittade jag då jag letade efter tapeter till ett annat hus. Tapeten heter Jukkasjärvi och ingår i Decor Maisons kollektion för 2012.

Det jag fastnade för, förutom tapetmönstret, är symaskinen (vilket ju även är marknadsförarens mening, att anspela på känslor från den tid som varit). Mormors symaskin stod i hennes och morfars kök då jag var liten och min familj bodde på övevåningen. Så fort jag började med syslöjd/textilslöjd i skolan började jag även sy ibland på trampmaskinen, trots mammas elektriska symaskin. Det var ju kul att trampa på och få nålen att röra sig framåt!

En vårdag då björkarna hade musöron satt jag och trampade och sydde. Uppgiften var att sy ett antal skyddsöverdrag av vit flanell med knytband av bomull till familjens kuddar. De finns kvar än :-)  Plötsligt ropar någon utifrån att "i´n gå dell" (iden går till, kommer upp i bäcken) och jag lämnade allt och rusade ut. Det var intressant att stå på spången över bäcken och se fiskarna röra sig uppströms. Jag tror det var en lekkamrat som ropade ut nyheten. Två roliga saker på samma vackra vårdag - sy på trampmaskinen och se id på väg att leka ;-)

Då jag såg tapetreklamen kom jag att tänka på ett fotografi jag sett i ett album:

Längst till vänster sitter min söta mormor Alma, helt i sekelskiftesvitt med volanger. Hon går en sykurs, troligen dära Valln. Hon köpte en egen symaskin för 12 kronor, en stor del av årslönen som hon tjänat ihop som piga hos sin moster i Domsjö. Det var för övrigt på väg till järnvägsstationen i Nyåker för att tjen piga som hon första gången träffade min morfar.

Undrar just om tapeten blir bra? Än har jag inte sett den i verkligheten. Mormors symaskin ska jag i alla fall damma av.

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om symaskin, trampmaskin, sykurs, tapet, Jukkasjärvi, Decor Maison, tjäna piga

Snöigt värre

..

Centrum

Här vid den nedlagda affären ligger fortfarande bygdens centrum. Affären gick i konkurs 2008 men än töms brevlådan och aktiviteter anslås på anslagstavlan som inte syns på bild. Det bästa av forskaffningsmedel på vintern står parkerad här.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om lanthandel, nedläggning, spark, sparkstötting, brevlåda, Posten, anslagstavla, centrum, glesbygd

50-årstorpet på Tennstrand

Torpet är borta, det finns inte längre i verkligheten. Inte heller på något foto finns det bevarat, bara hörnstenarna till det timrade huset kan man ännu hitta. På den här enkla uppritningen har pappa visat planlösningen på sin gammelmorfars arrendetorp. Jacob arrenderade mark på 50 år av två bönder 1877 och timrade sig och familjen ett torp dära Tenstrana med utsikt över Avafjärden.

En så här enkel plan är för min del otroligt värdefull. Den visar hur min farmorsmorfars torp "såg ut", alltså planlösning och inredning. Pappa ritade upp planen, rikitgt oarkitektigt och underbart med enkla streck för väggar. Fönster och dörrar markerades med tvärstreck i väggarna. Sen ritade han in möblerna med enkla streck och jag skrev ner vilken funktion den hade och var de som finns kvar numera finns. Lagård och vedbod låg på andra sidan vägen.

1927 gick torparrendet ut, samma år som Jacob dog, 90 år gammal. Han hann uppleva att bönderna kom med släde till Rundvik för att säga upp arrendet. Jacob bodde då på övervåningen i sin dotterdotter Olivias hushåll, min pappa, barnbarnsbarnet, var 10 år.

Här gör familjen en cykelutflykt till platsen för torpet. Året är 1968 och det är jag som fotograferar med lådkameran. Lillasyster gråter för hon tyckte inte om myrorna som ville klättra uppför hennes byxben :-)  En hölada som jag tror är senare än torpet, stod då fortfarande upprätt. Idag är även den borta. Ett fritidshus ligger på tomten idag och en permanentbostad på en avstyckad tomt intill.

Kaffe kokades över öppen eld i den kaffepanna på tre ben som gammelmorfar ägt och förtennat. Så beundransvärt av mina föräldrar att ta oss med till en så omärkvärdig plats, platsen där min farmorsmorfars torp stått. Så långt ifrån slott och herresäten man kan komma. Det var ett väldigt bra sätt att skolas in i att vara stolt över sin härkomst och vilja veta mera...

Den här bilden är från 2001, nu med fritidshus.

Här, helt nära vägen, syns den berghäll där farmor som barn lekte att hon bakade bröd i ugn. Detta berättades också, en obetydlig sak kan tyckas. Jag intresserar mej för hur barn lekte förr och hur man såg på barn i de olika sociala sammanhang mina anfäder levde i. Tänker ni så? Försöker ni leva er in hur era anfäder levde livet?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om arrendetorp, 50-årstorp, planlösning, timmerhus, Tennstranden, barn, lek

Farfarsmors barndomshem

I denna byggnad föddes och växte min farfarsmor Erika upp. Några av släktingarna, med pappa som ciceron, gjorde 2001 en resa för att dokumentara släktplatser i socknen. Detta var en av platserna som fick besök. Det hela var också ett sätt att försöka skola in nästa generation i kunskapen om platser där anfäder bott, även till synes helt obetydliga :-) För det tyckte pappa och jag var viktigt.

Stugan, en enkelstuga med förvaringsrum i ena kortänden, är nu förfallen bortom räddning. Spåntaket är murket och fullt av hål, fönsterbågarna borta. Hemmanet finns inte längre i släktens ägo, det såldes för länge sedan och ägs nu endast för skogens skull antar jag. Husen får klara sig bäst de kan, det vill säga ruttna ner och återgå till naturen.

Skogen börjar tätna runt stugan. Inte långt härifrån är ännu öppen åkermark och älven meandrar så vackert här nedanför. Boplatsen var väl vald för då var det säkerligen öppet och man såg Lögdeälven och solen nådde hit hela dagen. Här var torrt eftersom läget är högre än nedanför liggande lägdor.

Entrédörren var försedd med det typiska överljuset, ett smalt fönster övanför pardörren, och inramad av dörrfoder som upptill bildar en klassisk tempelgavel med ett tympanonfält. Det är alltså träbyggnadsteknikens omformning av den klassiska antika grekiska och romerska stenarkitekturen för mer än 2000 år sen. Här. Uppe i min obetydliga hembygd. Jorå, det idealet nådde hit också.

Erikas barnbarnsbarnbarn syns i den fönsterlösa öppningen. Även fönstren har tympanonfät eller om man så vill fronton. Så enkelt att åstadkomma och så omtänksam detalj. Kanske borde jag hit och mäta upp stugan och ta ut gps-koordinater innan det är alldeles för sent...

Kanske har även andra bloggare åsikter om timmerhus, hemman, ruin, förfall, minne, klassisk arkitektur, träbyggnadskultur, tempelgavel, fronton, tympanonfält, antiken, Ångermanland

Mormorsbrorsan med fru

Min mormors bror Fredrik var den yngste i Per och Amanda Sundqvists barnaskara på tio barn, där mormor Alma var den äldsta.

Här har jag fångat Fredrik, 80 år, och hustrun Dagmar, 74 år, just som de sålt och flyttat ur sitt hus centralt beläget dära Vall´n. Det kändes så lättsamt att hyra en lägenhet alldeles i närheten av sitt förra boende fick jag veta. Huset där de bodde, och det tillhörande vackra rödfärgade uthuslängan, revs ganska snart och flera hyreshus uppfördes på den förhållandevis stora tomten. Jag minns ännu det stora trähuset med sitt kök med fönster mot söder och öster och salen i andra änden. Därifrån har jag flera trevliga minnen med släkten och maten. Det hände nu och då att vi tog en sväng förbi huset på Kungsvägen då vi tagit bussen in ditta Vall´n för att uträtta ärenden. Så småningom med bil då jag tagit körkort. Dubbelporträttet är från 1988. Fredrik dog 1994, Dagmar 1998.

År 1990 stod bostadshuset tomt och jag tog en diabild. Ett gediget timmerhus med panelarkitektur. Se vilka vackra tunntunna takfötter, eller kalla det takskägg som man sa förr! Fönstren på bottenvåningen är inte original - man ville ju hänga med, så de byttes till enluftsfönster av mindre storlek, troligen på 70-talet. Titta så vackra fönstren på övervåningen är i jämförelse! Visst var det förutseende att bränna av ett fotografi? Långt ifrån estetiskt men bra att friska upp minnet med :-)

.

Gårdstunet

Hittade en bild till av mormors föräldrahem som jag fått digitalt av en en tremänning för länge sen. Tack Jonas! Det är samma gårdsplan som i föregående inlägg.

Mormorsmor och mormorsfars parstuga syns till vänster. Husen har spåntak, det meckas med en vagn med gummihjul. Arbetsgemenskap med fyra män på plats varav en i kostym. Undrar vem han är och vad han gör där. Borde kanske fråga Jonas.

Litegrann från ovan igen. Den här bilden som var med i förra inlägget, ett foto av ett flygfoto, har jag fått av en annan tremänning. Här har taken lagts med rött lertegel.

Hur många av dina anfäders hem finns kvar? Hur många av deras hus har du sett och varit på besök i?

Vet du HUR din mormors, morfars, farmors, farfars, mormorsmors, mormorsfars, morfarsmors, morfarsfars, farmorsmors, farmorsfars bostad såg ut och vet du VAR de bodde...?

.
.

Parstugan i Levar

Mormors barndomshem i Levar finns inte längre, huset hon föddes i 1890 revs omkring 1960. De flesta av mina förfäders barndomshem är rivna: morfars, mormors, farmors, farfars, pappas. Ett av husen revs på grund av en ny vägdragning som skulle fram i den kommunala planeringen. De andra revs med berått mod troligen för att de ansågs omoderna och gammelmodiga. De betraktades som oldfashioned. Att de var kulturhistoria redan då ingick inte i tankesfären i denna bygd.

En lärdom man kan dra av dagens syn i andra delar av Sverige, är att låter man husen stå och bara ser till att de inte ruttnar, men absolut inte heller "snoffsar upp" dem, blir de värdefulla med tiden. Det gäller inte bara herrgårdar och säterier som de flesta tycks tro. Gör man stora utbyten och förändringar vid en renovering försvinner det kulturhistoriska värdet även om man som ägare anser att huset ser ut som förr. Ett typiskt exempel är fönsterbyte där moderna fönster, även om de har äkta träspröjsar eller lösa snäppspröjsar, förstör det kulturhistoriska värdet. Jorå. Genast och med ens.
 
Mormors föräldrar Per och Amanda bodde i parstugan som syns på bilden. Ett kök i ena änden, en sal i den andra - båda med fönster åt tre håll, en farstu och bakom den kammaren. Två murstockar för uppvärmningen gav två skorstenar. En oöverträffad planlösning för en bostad än idag. Per och Amanda övertog genom köp detta hemman som ägdes av Johan Nygren med hustru, gifta 1856. Hemmansägarparet dessförinnan var Bryngel Öberg med hustru som gifte sig 1827. Dessa två bondpar var barnlösa och jag håller för troligt att parstugan också varit deras hem. Parstugan hann jag vara in i en gång men minns inte mycket alls, jag var för liten för det. Per dog redan 1919 men Amandra levde här till sin död 1950. Hon skonades från att uppleva rivningen.

• Bryngel Öberg f. 1797 med hustru Anna Magd. Ersdr f. 1804. Bryngel lät tillverka en skåpsäng  i vars skåp det stod "Bonden Ärlig och Väl Aktadt. Bryngel Öberg. Lefvar år 1830".
• Johan Nygren f. 1835 med hustru Anna Doroth. Andersdr f. 1833.

I husförhörsboken från 1880-1890 för byn Lefvar i N-lings socken, finns alla tre bondfamiljer på samma uppslag. Bondparet Öberg-Ersdotter dog båda under året 1884 men säljarna Nygren bodde kvar på gården sedan Per och Amanda köpte den. De bodde antagligen i förmånsstugan, undantagsstugan som väl är den byggnad som fortfarande står kvar och vars tak skymtar nertill på fotot. Ett barn föddes i den unga bondfamiljen 1890. Det var Per och Amandas förstfödda, dottern Alma Eufrosyna som kom att bli min mormor.

En av Pers och Amandas söner byggde ett nytt bostadshus och lagård på tomten. De syns till höger och vänster om parstugan. Bostadshuset har det för den tiden populära mansardtaket samt en fyrdelad planlösning med fyra lika stora rum på bottenvåningen med uppvärmning centralt placerad i huset vilket ger en skorsten. Jag vet inte när det byggdes, men huset skulle kunna vara uppfört på 20-talet om det vore i sydligare nejder men med en viss eftersläpning här i norr kan detta här lika gärna vara 1930-tal. Överst i bild syns en lagård som revs på 1990-talet då vägen till Järnäs drogs om just precis där lagården stod. Betänk att undantagsstugan idag är den mest värdefulla byggnaden ur kulturhistoriskt perspektiv av de byggnader som syns på fotot. Det jag kan konstatera är att jordbrukets och landsbygdens byggnader lever ett farligt liv. Hur många lagårdar och överloppsbyggnader här i kommunen överlever mej tro?
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hemmansköp, bondfamilj, undantagsstuga, förmånsstuga, lagård, överloppsbyggnad, kulturhistoriskt värde, ekonomibyggnad, husförhör, rivning, oförstånd

StorStörreStörst

Vi har olika syn på städers tillväxt.
Jag tilltalas mycket av det ironsika ifrågasättandet som görs på bloggen Tillväxt - Förfall  (fast ironin är nog inte alltid så tydlig för den som inte är insatt i stadsbyggnadsfrågor).

Men det här klippet är på fullt allvar även om jag fnissar då jag ser det:

Kvinna, ung, världsvan, med kulisser av tänkta projekt i bakgrunden. En bild av Umeå. Den kommande Kulturhuvudstaden. Var får Umeås kulturhistoria plats?  Den som eventuellt fortfarande finns kvar.
Jag undrar på fullt allvar.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om stadsbyggnad, störst är bäst, kulturhuvudstad, kulturhuvudstadsår, 2014, genus, ung kvinna, framtid, storstad, kulturhistoria

Vackrest dära Vall´n

Den allra vackraste byggningen dära Vall´n är nog klockstapeln.

Den är byggd 1767-1768 av den ångermanländske byggmästaren Per Zackrisson från Kubbe i Anundsjö och är av bottnisk typ, ett trätorn panelat och rödmålat med röd slamfärg.
.

Tryckknappar

Minns ni de här tryckknapparna som var så lätt för ett barn att öppna och stänga. Det hör kitet har alltid gjort intryck på mej. Här behövs allt för att med enkla handgrepp ordna knappar utan att behöva sy ett stygn. Så modernt på 50-talet.

Stora delar av innehållet i askarna från 50-talet är kvar. Några tryckknappar användes till kläder, ja till dockkläder för länge sen. Några har jag använt på senare tid till kuddvar i bolstertyg. Tycker det är tufft att blanda nya bolstertyger med "modern" knäppning. Lätt som en plätt att fästa och man slipper sy de ibland lite traggliga knapphålen :-) Så säger jag som trots allt hade det lätt för emj i syslöjden som det då hette.

Rostfritt med ett vitt plasthölje på synliga sidan.

Min docka Annas röda overall, sydd av mamma på Hugin symaskin, fick en knapp på var axel.

Kudden har randigt bolstertyg av hellinne från Klässbols linneväveri i Värmland. Lena Rahoult formgav tyget och jag stansade fast tryckknapparna som kom till heders. En favorit...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tryckknappar, Neweycraft, press fastener outfit, 50-tal, knapphål, Klässbols linneväveri, dockkläder