STORA HJÄLPREDAN

Jag fick ett mejl från en okänd bloggläsare:

Hej!

Saknar en bok i din boklista!

Om du inte har den redan,så är det dags att skaffa ett ex nu!

Boken heter Stora Hjälpredan tryckt 1949 Wesäta tryckeri Göteborg

Här är ditt masonitkök med ritningar o allt.

Antikvariat eller loppmarknad bör väl vara lämliga bokjaktmarker.

Anders Hälsar!

Efter kort brevväxling med den glade brevskrivaren var det ju bara att sätta igång och leta på nätet. Visst fanns den där. Köpte boken från ett antikvariat i Göteborg för 150 kronor plus frakt. Ha, nu är ett exemplar i min ägo. Tack än en gång för tipset Anders! Stora Hjälpredan är verkligen så bra som du påstod.

I boken finns alla tips och instruktioner man behöver känna till för att få ett praktiskt och modernt hem. Se bara innehållsförteckningen:

Här till vänster finns ett liknande städskåp som finns här i masoniteköket.

Här kan man läsa om bäddar, sängar madrasser så typiska för tiden. För att inte tala om sänglinne och dess skötsel.

Men en av de saker som fascinerar mej mest är att "på luckan till underskåp för diskbänk sättes lämpligen en hylla för avfallshink". Precis så smart som det kan bli. Självklart finns en sådan i mitt barndomskök:

Plats för slaskhinken alltså. Jag har alltid tyckt att detta är en så smart lösning. Här är två korkar fastskruvade på hyllan som gör att hinken inte halkar av densamma då dörren öppnas. Och då t ex potatisskal ska ner i hinken från vasken på diskbänken blir det inget spill på golvet som ifall den stod under bänken. Inget spill på golvet. Smart va!?

Ni ser väl den rödmålade kanten på hinkplattan. Den färg som går igen i hela kökets accessoirer.

Ni ser det ljusblå inne i bänkskåpet. Jag minns inte riktigt vad som förvarades men plåtlådan hänger där och har gjort det så länge jag minns. Otroligt trevligt att gå på upptäcktsfärd i sitt eget barndomshem, i sitt eget hus :-)

Här i rostfria behållaren brukade Rensåpa fyllas på, den fasta såpan som köptes i paket med vaxat papper (som halvliters glasspaket som fortfarande kan köpas fast hårdplastburkarna håller på att ta över som förpackning för lösglass). Jag har en burk fast gul Grummesåpa i plastburken där nere bredvid skurborsten.

Lätt att hålla rent på hyllan nertill. Där blir inget hörn med smuts eftersom en öppning finns. I Stora Hjälpredan finns ett superkapitel om städning och underhåll. Precis vad man önskar att få veta. Feng shui innan det blev ett mode :-) Vet ni hur man rengör en målad vägg? Praktisk lärdom byggd på erfarenhet och trial and error föregår en sådan återberättad kunskap.

Många har har medverkat i boken vars redaktör var Arthur Hald. En hel del av dåtidens kändisar skrev här som till exempel en ung Lena Larsson som senare inredde bostaden Skal och kärna på Helsingborgsutställningen H55. Några av de andra författarna är textilkonstnärinnan Edna Martin, hemkonsulten Anna-Lisa Lyberg, möbelarkitekt Erik Wörts, verkmästare Frans Karlström, trädgårdsarkitekt Walter Bauer och illustratör Lisa Bauer.

En riktigt underbar bok från folkhemmet alltså! Tack för tipset Anders!!!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Stora Hjälpredan, Arthur Hald, folkhemmet, folkbildning, städskåp, diskbänksskåp, slaskhink, avfallshink, praktiskt liv

Slaggprodukt

Jag har hittat det droppformade hängsmycket med slipad slaggsten från Olofsfors bruk.

Så väldigt mycket 1960-tal. Det var under det decenniet som jag fick det av mina föräldrar. Kusin Maggan fick ett likadant. Det är en vacker sten vill jag nog påstå. Och 60-talsdesignen är sparsmakad och elegant. Men eftersom jag aldrig riktigt fördragit att bära smycken ligger det mest i ett etui.

Det var guldsmeden Holger Haeggman i Nordmaling som tillverkade smycket. Haeggmans Guldsmedsaffär finns fortfarande kvar i samma lokaler men någon smycketillverkning sker inte vad jag känner till efter att gamle guldsmeden gått bort. Så glad jag är att "slaggdroppen" kom fram igen.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om smycke, hängsmycke, slipad slaggsten, droppform, Haeggmans Guld

Men käre värld...

...min blogg har fått en kärleksförklaring, haha ;-) Av Pentamom, "ny-byggarhustrun", lantras-bevararen, landskapsvårdaren, fembarnsmamman, ångermanländskan som ser det roliga i livets vardagshändelser och delger oss detta.

Viola gör en hovnigning som tack :-)

Jag trodde att de här utmärkelserna bara florerade bland inredningsbloggare som är kramis och cyberkompisar med varandra. Någon kramis-blogg kan man väl inte precis kalla Timmer & Masonite ;-) Så blir då den knepigaste frågan vem jag ska sända utmärkelsen vidare till eftersom jag inte är trogen läsare av gulliga kramisbloggar. Mina val, utan prioritering, kommer här:

Litet torp - Lotten. En torpvårdare som verkligen älskar sitt inköpta torp som vårdas långsamt och med ömhet. Alla fina avvägningar berättas initierat om på bloggen.
Miras Mirakel - proffisigt fotograferande och skrivande folkbildare med fäbless för teknikbyggnader som kraftverk med turbiner, ja kultur över huvud taget (Mira har flera bloggar, bland annat en om sin morfar).
Herrummet - Peter. Så härligt att läsa en arkitektur- och konsthistorikers skriverier om äldre byggnader och inredning. Både proffsigt men även väldigt personligt om den egna bakgrunden, en kombination jag tycker är lite ovanlig.
Backlidens gård - Sabina som med sin familj utför ett stort arbete med att flytta timmerbyggnader för att ordna sig en bostad. Slutresultatet kommer vi förhoppingsvis att få se med tiden.

Don PJ - en väldigt ny "bekantskap" som skriver om sådant som man oftast tänker för sig själv. Om skymningens vackerhet eller om svårigheten att hitta matdosor av plåt.

Jag gillar möjligheten som öppnats att läsa andras tankar genom bloggarnas tillkomst. Vanliga och okända människors tankar var ju förborgade tidigare, endast författare kunde få tankarna i tryck och därmed lästa av många. Fenomenet intresserar mej.

De som jag nämner här ovan behöver icke på något sätt känna sig tvingade att föra utmärkelsen vidare. Men väljer man att rosa vidare gäller de här instruktionerna har jag fått veta:
1. Tacka bloggaren som gett dig utmärkelsen och lägg ut länken till den som gav dig den
2. Ge utmärkelsen vidare till fem favoritbloggar och berätta det för dem med en kommentar
3. Kopiera post it-lappen och sätt den på din blogg

Att ta ställning, inte alltid vara pk, är min egen inställning till bloggandet. I vår desperata jakt att undvika dålig stämning har vi gett upp vår frihet i utbyte mot trygghet som Özz Nûjen vill påvisa i sin pågående standupshow Dålig stämning. Jantelagen har oss i ett järngrepp och tystnaden brer ut sig (fast inte i cyberrymden)  ;-)
.
.

Prata på sitt eget språk

Vi lyssnade på podversioner av Språket i bilen under senaste långturen. Två program hade inslag om dialekter i Österbotten. Det var intressant att lyssna till. Mycket av det som sades på dialekterna förstod jag, ty Kvarken, liksom andra vattenvägar, har ju varit förenande.

I Österbotten värnar unga och utbildade människor om sin dialekt framgick av reportage 2. Man är stolt över sin kultur, sin dialekt, och talar den vilket gör att den bevaras. Sån´t måste man ju bli glad över. Det är inte riktigt likadant på andra sidan Bottenviken. Här är vi ju inte en minoritetsgrupp som svetsas samman av språket som kulturbärare.

Vill ni lyssna så finns programmen Språket från Sveriges Radio här:
Svenska i Österbotten 1 - 12 juni 2012
Svenska i Österbotten 2 - 19 juni 2012

Jag läser några bloggar från andra sidan Kvarken. Jag kan tycka att deras språk är stringent och mycket tydligt.

Kärleksfull behandling

Det är sen oktoberkväll och målning i strålkastaljus pågår. En mamma passar på då barnet nattats.

Kalles lagård har en ny ägarinna. Jag är innerligt glad att hon beslutat att låta lagården stå kvar i sin helhet. En hjälpsam pappa har ställt sin tid till förfogande för att rusta upp den. Se så kärleksfullt det är gjort.

Varför byta ut allt då det går att laga på ett fint och varsamt sätt. Så här har man gjort i alla tidigare tider. Personligen tycker jag det som många andra anser vara för enkelt, visar på omtänksamhet och varsamhet. Så där som en "riktig" byggnadsvårdare tänker och genomför. De nya brädbitarna behöver alls inte ha samma bredd som de ursprungliga. Genom att måla allt med falu rödfärg blir helheten en enhet. Tack Stina att jag får fortsätta ha "Kalles", nej din  lagård som vacker betraktelse från min hus och tomt!!! Jag uppskattar det enormt mycket!

De här 10 goda råden ger Svenska byggnadsvårdsföreningen till en sann byggnadsvårdare. Att vårda en byggnad är något helt annat än att reparera eller renovera. För mycket pengar förstör mer än de bevarar vet de insiktsfulla.

1. Låt inte huset förfalla
2. Ta reda på fakta om huset
3. Vilka är husets kvalitéer?
4. Planera, ta dig tid
5. Fråga om råd - på flera ställen
6. Låt huset vara med och bestämma
7. Använd beprövade material och metoder
8. Bevara, återanvänd, spara
9. Kräv inte nybyggnadsskick
10. Dokumentera vad du gör

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om byggnadsvård, ekonomibyggnad, lappa och laga, kärleksfullt, varsamt, omtänksamt

Par i lagårdar

Här ser ni byns enda par i lagårdar. I love them!

Flygfotona är tagna 1957.

På den tiden, 1957, var båda västerbottensgårdarna ljust målade med linoljefärg, lagårdarna stadigt Faluröda. På samtliga byggnader låg grånade spåntak. Till för inte länge sedan hade Harry och Göta ett pärlann på andra sidan Riks13 som på flygfotot.

Här bodde till vänster gamm´pojken Albin Holmgren då jag var barn. Hans syster Henny, som var änka, delade hushållet. Nu är Hennys fosterson Åkes barnbarn Christoffer boende här.

Till höger bodde och bor Harry och Göta Holmgren.  Huset till höger byggdes enligt Harry 1888 om jag minns rätt, ja båda borde ha byggts i samma veva. Ladugårdarna är från 1900-talets första hälft.

Harry sköter lagården perfekt. Vita detaljer till det faluröda samt gröna lagårdsdörrar som är så vanligt här. Ni ser kanske att gavelfönstren ser olika ut på de spegelvända lagårdarna. På vänstra lagården har en garageport tagits upp. Jag skulle så innerligt önska att de här byggnaderna fick stå kvar utan att förvanskas.

På taken ligger galvaniserad pannplåt alternativt eternit. Båda är väldigt hållbara och vackra taktäckningar med en vilsam färg som passar bra in i på landsbygden där grånad spån varit så vanligt. Favoriter bland byggnadsvårdare över hela landet. Själv ser jag gärna någon av dessa material på mitt lagårdstak framöver. (Jag har haft länkar till företagen som producerar dessa material i marginalen ända sedan jag sjösatte den här bloggen, idag finns asbestfri "eternit" med samma sinuskorrugering som de gamla skivorna.) Eternit på taket är ett utmärkt material så länge man inte rör det genom att såga eller borra i det. River man bort det ska det deponeras med en kostnad som följd.

Jag har tagit foton här med jämna mellanrum för jag tycker här är fint. Se uppfartsvägen in på den vackert tomma gårdsplanen. Så här såg jordbrukarnas gårdstun ut medan jordbruket var levande. Det är först senare som förbuskning, villagräsmatta och trädgårdsrabatter kom till. Men inte här. Love it!

Bostadshuset har målats med annat än röd slamfärg och på taket ligger rött lertegel. Dörrar och fönster bytta och balkong har kommit till. Ohistoriska markiser sitter över fönstren mot söder. Ändå ligger gården mig varmt om hjärtat.

På den motsatta mangårdsbyggnaden byttes till sågad panel som brunlaserades. Tror det var så sent som på 80-talet. Då detta ljusbruna kändes omodernt rödlaserades fasaderna vilket resulterat i en förunderlig kulör. Fönsterfoder och knutar är ohistoriskt  ljusblå. Men huset står kvar och sluter gårdsstrukturen mot söder. Fint! Och med enkla medel skulle de båda fastigheterna få större likhet och ett ökat kulturhistoriskt värde.

Den här uppfarten liknar en autostrada i förhållande till den andra uppfartsvägen. Motorfordonen är många (unga) landsbygdsboendes  största intresse. Själv är jag mer intresserad av byggnader än motorer ;-)

Ni ser också gamla Kustlandsvägen som passerar väster om gårdskomplexet, Kustlandsvägen som här inkorporerats i Riks 13. Ladugårdarna har Renbomsberget bakom sig. Bostadshusen är vända i öst-västlig riktning, vilket är den ordning som alla gamla mangårdsbyggnader byggdes här.

Kan man annat än tycka om den här ångermanländska pargården?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ladugårdar, spegelvända byggnader, gårdsplan, gårdstun, timmerhus, traditionell arkitektur, Norrland

Ångermanland ♥ ♥

Ni fattar väl varför jag gillar Ångermanland så mycket????

 Till och med att åka längs E4 kan vara en naturupplevelse. Här vid Skoved med utsikt över lador i dalgången där Råbäcken rinner mot havsviken. På andra sidan dalen ligger Sjöland. Förra året upptäckte vi Mäjasjöns fäbodar lite längre söderut under en avstickare från europavägen. Landskapet Ångermanland innebär höga berg och djupa dalar. Ni har väl bestigit Skuleberget genom att klättra upp till rövargrottan? Ett måste tycker jag! Alltid så vackert här vid Höga Kusten, vårt världsarv. ♥ ♥ Men upplevelsen är skör, sly som blir skog kan ta över när som helst.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Ångermanland, landskap, Höga Kusten, berg och dalar

Nu må vintern komma

Levande natur på våning ett där fönstren inte är utbytta mot trista kopplade fönster.

Innanfönster på plats.  Fönsterlav, vitlav Cladónia silvática och Islandslav Cetrária islándica på plats mellan ytter- och innerbågen just här. Toppade med ett par tallkottar. Fönsterremsa Dixi väntar på att klistras på plats.

Då jag googlar Dixi fönsterremsor finner jag ett härligt inlägg från 2006 av Lilla B. som jag känner mej befrydnad med. Det är på nätet man finner själsfränder om man har "annorlunda" levnadssätt som jag  ;-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om innanfönster, fönsterlav, vitlav, islandslav, fönsterremsor, vinterbonat, traditionellt byggeri

Molly i dagsläget

Så här ser hon ut fortfarande, min gamla fina docka Molly. Här har hon samma röda overall som på den gamla bilden. På huvudet har hon vad jag tror är den stickade babymössan som jag själv hade som nyfödd. Den turkosblå sidensjaletten med prickar är spårlöst borta. Mer foton på min negerdockas klädgarderob vill jag visa framöver.

Den här dockan fick åka i sparklådan eftersom hon var lagom i storlek. Kicki-Maja var för lång och Anna alldeles för liten.

Nu återstår bara att någon gång framåt i tiden - om jag fortfarande gillar att blogga - få presentera min Barbiedocka, den sista favoritdockan. En uppkäftig sak med kort rött hår... Jo faktiskt.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om dockor, plastdocka, leksak, blunddocka, sparklåda, overall, barndomsminnen

Känner ni igen er???

Läste den här sammanfattningen av oss svenskar födda 1944 och framåt i SJ:s gratistidning Kupé, januari 2012. Jag fann den lagom lång och intressant. Så här kan vi indelas:

REKORDGENERATIONEN

1944-1954

En generation hycklare som gillar auktoritet - så länge inte andra är auktoritära mot dem själva. Välfärdsbarn som växte upp med friheten i obegränsade möjligheter. Låtsas gärna ha kastat ägg under studentrevolten -68 och framhåller ofta att de var den första ungdoms­generationen. I själva verket var upptagna med att lyda sina föräldrar och blev snabbt vuxna. Har därför behov av att gå i ungdom och puttra fram on the road again på en Harley Davidson. Anser att de yngre ska kamma sig, tålmodigt vänta på sin tur och lära sig stava korrekt. Det gäller dock inte dem själva.

Namn: Proppen Orvar, rekordgen­erationen, babyboomers, den auktoritära generationen

Typisk kommentar: ”Det bär en gammal socialist emot”

Gör oss andra galna: "Så har vi alltid gjort"

DEN GLÖMDA GENERATIONEN

1955-1964

Som liten klämd mellanbarns generation älskar 50-talisterna att kura i sina offerkoftor. I själva verket är de rikast, sitter på makten i företag och politiken och dominerar debatten. Uppfostrade att säga vad de tycker och att ”vara sig själva", traskar de helst nakna hemma. Retar ofta upp andra med sina inte så finkänsliga ”sanningar”. Skakar gärna bekymrat på huvudet åt kidsens ointresse för politik: ”Varför gör de inte revolution eller åtminstone något för miljön"?" Bara farsan får köra sin Porsche, vill säga.

Namn: Åsiktsgenerationen, Den glömda generationen

Typisk kommentar: ”Alla gör det, kungen bajsar också"

Gör oss andra galna: "Jag säger bara vad jag tycker”.

DEN IRONISKA GENERATIONEN

1965-1979

Den första dagisgenerationen fick tidigt lära sig hänsyn och anpass­ning till kollektivet och talar därför i ”man"-form. Lämnar någon rättesnöret i gåtåget blir de vilse i pannkakan. Utmärker sig genom politisk korrekthet, gränsande till opportunism, och bleknar när 50-talisterna envisas med att säga negerboll Revolterar mot de äldre åsiktsmaskinerna genom att ironiskt svara "och"? så snart någon försöker vara allvarlig. De ser sig själva som småsyskon och därför vägrar Peter Pan-generationen att bli vuxen De undrar fortfarande vad de ska bli när de blir stora och curlar därmed sina barn till evig barndom.

Namn: Den ironiska generationen, Generation X, Peter Pan-generationen

Typisk kommentar: "Så kan man väl inte säga"?

Gör oss andra galna: "Och?

GENERATION WHY?

1980-1991

Den stöddigaste och mest jag­-fixerade generationen någonsin. Digitala infödingar som anser sig överlägsna oss andra. Med viss rätt; de är mer välutbildade och har tolv procent högre IQ än Rekord­generationen. Som tekniksplittrade multitaskare kan de däremot inte göra en sak i taget. De är curlade och luststyrda bekräftelse-junkies med ett mål: Att utveckla sig själva. Har av sina kollektivistiska föräldrar uppmuntrats att ta plats och ifrågasätta precis allt. Men vad få vet är att under 80-talisternas självsäkra attityd döljer sig oceaner av självtvivel och framtids-angst. Osäkra på att någonsin få ta plats i vuxenvärlden, försöker de bara bli sedda. ”Inte utan min blogg”, är deras motto.

Namn: Generation Y (Why?), Homo Zappiens, digitala infödingar

Typisk kommentar: Varför ska jag göra det?"

Gör oss andra galna: Jag äger"

GENERATION ORDNING

1992-2000
I skuggan av de bekräftelsesökande egoisterna i generation Y, har de allra yngsta i generation Z blivit konser­vativa trygghetsnarkomaner. De har en stor förkärlek för jämlikhet och rättvisa samt gillar ordning och reda. Generation Ordning är dock inte neurologiskt färdigutvecklad ännu och vi vet därför inte riktigt hur de kommer att te sig.

Namn: Generatjon Z, Generation Ordning, Folkhemsälskarna

Typisk kommentar: "Det är orättvist"

Gör oss andra galna: "Meh"

****

I Kupé rekommenderades följande böcker om ytterligare fördjupning önskas:

Du är din generation av Elaine Bergqvist

Att leda nästa generation: Generation Y, obotliga egoister eller oslipade diamanter av Emma Pihl.

Kanske har även andra bloggare åsikter om generationsklyftor, rekordgenerationen, den glömda generationen, den ironiska generationen, generation why?, generation ordning

Ljus i natten

Igår var dagen kommen att fotografera Wäringstams ekiperings vackra neonskylt. Efter dagens beting tog vi en sväng för att handla mat. Vi måste ta oss en mil till matvaruaffären numera sedan LögdBoa gick i konkurs. Det duggregnade och däri låg en möjlighet att få till vackert återsken från neonskylten. En proffsfotograf hade fått det hela än mer tilltalande.

Ett rött ljus i höstmörkret. En vacker neonskylt. Om belysningen i skyltfönstret skulle jag kunna skriva något om men det får bero :-) I några av lägenheterna i det fina huset lyser lampor. 

Den andra neonskylten som finns kvar dära Vall´n numera, är Handelsbankens blåa fribokstäver. 

 Den här skylten är ortspecifik, passar ingen annanstans. Må den få vara kvar i evighet. Amen.

 Våt asfalt, blänk av röd neon. Mer storstad än så här kan det väl inte bli dära Vall´n?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Wäringstams, herr- och damekipering, Nordmaling, neonljus, kulturminne, våt asfalt, blänk, storstad

Täckdikning

Igår fick vi hjälp att göra om ett täckdike som inte fungerade längre. Den tidigare var utfört med terracotta-rör, antagligen på 1950-talet, som hade beckat igen.

 Tadam!

Lätt som en plätt med en liten behändig grävare, Gunnar och Bosse och laseravvägning. De små grävmaskinerna finns inte var som helst här i trakten, de flesta är stora. Jag har lite svårt för stora maskiner som gör större hål, större diken, än vad som krävs. Och som kör sönder vattensjuk mark som här är just nu. Det regnade ca 120 mm på ett knappt dygn för ett par, tre veckor sedan. Aspa flödd, vatten trängde in i några källare. Har bäverdammar och/eller kalhuggningar/trakthuggningar något med de snabbt ökande vattenståndet i bäcken att göra... en tanke som sotarmurre framförde.

Här har ni en stor maskin. Fast den användes bara till att frakta den lilla grävmaskinen med larvfötter. 

Igår var alltså även den trevlige sotaren här och gjorde en rejäl genomgång av murstocken med de två eldstäderna, allt murat av Albin Öberg 1948 då morfars hemmagjorda soltorkade lertegel byttes ut. För första gången i detta husets historia filmades rökgångarna

På övervåningen händer något med fönstret. Fönstret som syns kittades om med linoljekitt och grundmålades med linoljefärg i somras. Vi använde linoljefärg från Ottossons Färgmakeri. Nu var det dags för lite färgskrapning, putsning och vinterboning med fönsterlav. Nästa sommar färdigmålar vi fönstret. Här får byggnadsvård ta tid. Vi börjar med uthusen (först rökbastun, sen lagårdsgolvet) och dränering och tar de estetiska görandena senare.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om täckdike, avvattning, dränering, liten grävmaskin, sotning, murstock, linoljefärg

Molly återfunnen

Idag gjorde jag ett besök på vinden med sågspån och expansionskärl. Jorå. Expansionskärl.
Och där uppe fanns också min negerdocka Molly, jag som trodde att hon var borta för alltid. Molly som kunde säga mama då hon vändes. Genast kom jag att tänka på ett gammalt foto:

På bilden pågår nattning av barn. Självklart ska jag natta Molly då mamma nattar oss syskon. Fast Molly ser ut att vara på väg ut i höstrusket med overall samt sidensjalett på huvudet. Overallen var röd och sjaletten var turkosblå med svarta prickar. Den senare en jättetjusig present från mammas ingifta moster Asta i Stockholm. Ska försöka få till tid att fota blunddockan i dagsläget och presentera henne för er.

Jag begrundar inredningen. Så typiskt med utdragssäng då man bodde trångt på övervåningen i morfars hus. Och ett hemvävt väggskydd med märkena från söndagsskolan uppklistrade på en masonitebit :-) Sängarna är bäddade med vaddtäcke med överlakan plus en filt på ena sängen, inte med påslakan. Den broderade tavlan känns igen. Inte kan jag påminna mig att jag upplevde min barndom som eländig, fattig och trångbodd.

För några år sedan stötte jag i min  yrkesverksamhet på en familj som byggt ett för stort hus och vill bygga ett mindre. Man hade på en minitomt i stan klämt in ett jättehus för att markera status. Barnens sovrum låg i ena änden och föräldrarnas i det andra på övervåningen med ett ödsligt "allrum" mellan, vardagsrum, arbetsrum och kök mm på bottenvåningen. Det här gjorde att familjemedlemmarna sällan träffades eftersom alla hade egna datorer och tv-apparater på sina rum, hade olika tider för måltider. Mannen arbetade för jämnan och kom hem då barnen somnat. Nu ville man bygga nytt och mindre för mer gemenskap, och på en naturtomt med bättre utsikt. Så kan det gå!

En tidigare arbetskamrat påstod att tack vare att familjen på fyra personer bodde i en trea centralt i innerstan, hade äktenskapet hållit då det knakade. Alla var tvungna att mötas, se varandra. Det gick inte att gå förbi och tiga ihjäl förhållandet. Tack vare att de då bara hade en trerumslägenhet. Så kan det vara! Compact living kan verkligen vara något positivt kommer jag alltså fram till efter ett besök på vinden för att kolla expansionskärlet :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om expansionskärl, docka, dockkläder, utdragssäng, trångboddhet, gemenskap

Yxskaft

Jag blev hemmansägare och därmed delägare i det som otidsenligt kallas "byamännen" vid millennieskiftet. Men någon kallelse till byastämmorna kom aldrig. Riktigt, riktigt stora beslut togs utan att jag hade en aning om det. Nedanstående svar fick jag på ett skriftligt och vänligt önskemål till byåldermannen om att få veta när delägarföreningens byastämma skulle hållas. Jag bifogade telefonnummer, postadress och e-postadress. Byamännens (!) svar blev som följer:

Och svaret blev ett "Goddag yxskaft-svar". Vi bor, precis som fler medlemmar, bortom anslagstavlans räckvidd och utanför lokaltidningens spridningsområde. Att behöva prenumerera på en tidning för att en gång om året leta efter en annons är ingen god föreningskultur. Tänk att denne man besvärade sig om att skriva detta svarsbrev utan att nämna datum för byastämman som var beslutat då svaret skrevs. Kokobäng! Inte heller skulle någon i förväg få dagordning och därmed kunna förbereda sig för frågorna som skulle tas upp. Som alla vet är dagordning lämpligt att skicka ut tillsammans med kallelsen till stämman. Denne man hade då varit "sekreterare" i delägarförvaltningen i 31 år, tillika kassör i Kustlandsvägens samfällighetsförening och anses tydligen vara den som kan detta med föreningsliv. I år var för första gången samtliga medlemmar kallades till föreningsstämma i vägsamfälligheten. Information är A och O om man nu vill ha ett demokratiskt föreningsliv och kanske aktiva medlemmar. Klart som korvspad!

Men visst kan det vara praktiskt att endast styrelsen närvarar på stämman - då kan de höja sina arvoden så mycket de bara har mage till ;-)

Med den inriktning som skriverierna här på bloggen får just nu, betraktar jag mig som en norrländsk glesbygdsdissident :-)  Jag vill demokrati och rättvisa, två begrepp ser ut att vara okända bland de styrande i byn.
Aspeå bys samhfällighetsförening, Tomas Erixon, Erik Johansson, Lena Lundgren, Rolf Jonzon, Vera Jonzon, Anders Jonsson
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om samfällighetsförening, lantmäteriförrättning, delägarförvaltning, stadgar, kallelse, inkompetens, dissident, rättvisa

Byalagets funktion

Föritin, "förr i tiden", då jordbruket fortfarande var huvudnäringen i landet, var byastämman reglerande, numera är den förvaltande. Detta fungerar si och så med kunskapen om förvaltning och gemensamt ägande här i byn idag.

Sommarladugård på gemensam mark

Samfällighetslagen kom1973 då jordbruket mist sin centrala roll bland landets befolkning. Byalagen är numera reglerade genom lag, förordningar och regler som handhas av kommun, länsstyrelse och andra rättsliga instanser. Det finns gammeldags delägarförvaltningar som hänger kvar och modernare föreningsförvaltningar, samfällighetsföreningar. I delägarförvaltningar gäller att besluten tas i konsensus, alla ska vara överens för att något ska kunna beslutas och i samfällighetsföreningar gäller beslut med enkel majoritet. Vårt byalag ombildades till samfällighetsförening hösten 2007.

Tänk er, att jag varit med före 70-talets urbanisering då här var levande jordbruksbygd. Att mina föräldrar drev ett litet jordbruk, att jag har kvar minnen, har hushållets loggböcker att titta i och förstå det livets vedermödor, förhållningssätt och arbetsglädje samt behov av samarbete människor emellan. Ibland har jag svårt att fatta att jag varit med om detta, ty idag lever jag ett liv så fullständigt annorlunda, med så olika villkor mot då.

Flottning i Aspan, ett bygemensamt vattendrag.

Boken Stad och land: svenska samhällen och livsformer från medeltid till nutid gavs ut första gången 1972. Precis i brytningstiden. Författare var Mats Hellspong och Orvar Löfgren, båda etnologer. Boken används visst fortfarande som lärobok vid universitetsstudier i etnologi, folklivsforskning. Jag kan verkligen rekommendera den. De flesta unga människor som aldrig varit med under den tid då näringarna var jordbruk, fiske och olika hantverksyrken var i full gång, inser antagligen inte hur annorlunda liv som levdes föritin. Det märks ibland på bloggar och i min omgivning. Måhända är det därför jag är intresserad av historia - jag förstår mej själv och min situation så bra om jag vet hur det var förr. Mitt liv är inplacerat i historien och är inte lösryckt ur sitt sammanhang och vissa varför kan få ett analytiskt svar. Jorå!

I före detta bondbyar är det inte ovanligt att man har svårt att samarbeta. Tidigare var alla hemmansägare konkurrenter om mark och skog. Konflikter och frågetecken skulle tas upp och lösas på den årliga stämman i maj. Allt för att få de ekonomiska enheterna att fungera så smärtfritt som möjligt, ingen skulle sko sig på någon annan. Byastämman med samtliga hemmansägare reglerade ägandet bönderna emellan. Torpare, tjänstehjon och inhyses fick inte vara med att bestämma. Då jordbruket miste sin ekonomiska grund blir byastämman, byalaget, istället förvaltare av den gemensamma egendom och vatten som under 1800-talets skiftesreformer utstakats. Då gäller det förstås att vilka markytor som ägs gemensamt. Det som kvarstår av den forna byastämman, byalaget, kan kanske vara svårigheterna med samarbete :-)

Bygemensam fäbodmark.

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om byalag, byastämma, delägarförvaltning, samfällighetsförening, beslutanderätt, olika villkor

Olika framtider

En dag om betesmarker, röjning, köttdjur, mjölkkor, får, huggning, kulturmiljöobjekt och landskapselement i mellansverige. Vi har getter  som håller hagmarken öppen men betestrycket är inte tillräckligt högt. Tidigare gick hästar i hagen som nu har slånbuskage vilka näktergalen trivs i på försommaren. Gullvivorna ökar i antal. En intressant dag med diskussioner bland likasinnade om flora och fauna och levande landskap.

Juli 2012

I norr kommer landskapet att växa igen så mycket fortare då inga djur finns. Inte här i byn. Förutsättningarna är så väldigt olika delar av landet. Jag har förmånen att kunna jämföra de olika villkoren på nära håll. Här är vår mark plöjd för sista gången. Nu väntar enbart gammlägden eller ännu något annat.
.
.

Dikeskörning

År 1903 körde den första bilen Kustlandsvägen genom byn sägs det.
Trafiken var lågintensiv många decennier fram i tiden kan man väl lugnt säga.
Det som nu berättas borde ha utspelat sig på 1910- eller 20-talet, i bilismens ungdom. Historien har jag fått återberättad men hittar den inte nertecknad trots ivrigt sökande i mina anteckningar. Därför minns jag inte vem föraren var men minns det som en disponent eller direktör någonstans ifrån. Alltså någon som skilde sig från bondbefolkningen i byn men som var känd i socknen.

Denne bilist körde av vägen där den går nära bäcken, Aspan, inte alls långt från morfars hus.
Folk rusade dit för att se vad som stod på, om någon blivit skadad och för att något annorlunda hände - enbart en bil var ju av stort intresse att beskåda.

Ingen förolyckades eller blev skadad som tur var. Då ägaren och tillika bilföraren hämtat sig ur värsta förskräckelsen, stigit ur bilen och tittar uppför slänten, ser han att människor samlats. Han torde tycka att situationen var pinsam för han ryter "Varför står ni där på vägen och glor?"

Morfar Manfred blev inte svaret skyldig utan svarade genast:
"Hadd du hôlle de´ dära vägen du å, se hadd ve slôppe stå e henna."

Morfar Manne

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tidig bilism, bilolycka, dikeskörning

Vägstämman

Nu har jag i flera inlägg försökt berätta om de hinder som uppstått i samband med ansökan om medel till den bro jag nämnde i tidigare inlägg.

Vägföreningen för Kustlandsvägen genom byarna bildades samma år som jag föddes. Då fanns 44 medlemsfastigheter. Vägföreningen ombildades automatiskt 1998 till samfällighetsförening, som alla vägföreningar i landet.

Moppar

Årets vägstämma, som hölls i februari 2012, var den första på årtionden till vilken samtliga medlemmar var kallade till (gissa med vems påtryckning). Ordföranden öppnade stämman och uttryckte sin glädje över att så många slutit upp. Då upphov en av medlemmarna sin röst och sade att detta var första gången hen någonsin blivit kallad och därför inte bevistat stämmorna tidigare. Medlem sedan 1970-talet någon gång så där. Ja, hur ska man kunna komma till en stämma om man inte vet om den?

På stämman beslutades bland annat att en ny förrättning ska ske där alla vägavsnitt som tagits med under årens lopp ska ingå och nya andelstal ska räknas fram av förrättningslantmätaren. Det blir bra och rättvist. Till detta får, som jag nämnt tidigare, vägföreningen 40 000 kronor i bidrag. Frågan är om styrelsen begär förrättning eller om pengarna fryser inne, vilket får till följd att då förrättningen sker ett annat år blir den dyrare för varje enskild medlem.

Snörik lekplats

Om jag ser det hela processen utifrån, om jag betraktar mej som tjänsteman, skulle jag beskriva hela förloppet med broreparationen över Degermyrbäcken med ord som att det absolut svåraste är att få "lokalbefolkningen" att förstå:

* Att denna 1600-talsväg är en kulturhistorisk lämning som, om man är medveten om värdet, är en liten del av det som skulle kunna ge bygden den stolthet och självmedvetenhet. Att förstå att man genom att behålla sträckan kvar inom föreningen, håller vägen öppen och körbar samt förhindrar att den i framtiden kan komma att plöjas upp till åker, förhindrar att dikena växer igen, kan förhindra att ödebygdskänslan brer ut sig mer än vad den redan gör. Byn blir trevligare att bo i helt enkelt.

* Att tjafs och grums inte uppstår lika lätt om man följer de stadgar och andelstal som följer med en vägförrättning. likaledes om god föreningsetikett används. Att styrelsen ska informera om viktiga krav och skrivelser utifrån, om föreningens behov samt bereda frågor som medlemmarna ska besluta om på stämman. Meningen med en samfällighetsförening är att den ska vara demokratisk, vilket giltiga stadgar och andelstal ska vara en garant för. Det är medlemmarna som beslutar varefter styrelsen genomför besluten. Som riksdag och regering.

I den vägsamfälligheten jag är medlem i mellansverige fungerar det bra. Den vägföreningen sköts på ett kompetent sätt. Kallelser går ut i tid, stämman förläggs till ett datum och en tid då så många som möjligt antas kunna närvara. Motioner från medlemmar skickas ut i sin helhet (inte omformulerade av styrelsen) tillsammans med kallelse och dagordning, en hemsida finns där stadgar och annan information finns att läsa. Åsikter tillåts stötas och blötas på stämman, ingen försöker lägga locket på. Åsiktsregistrering praktiseras inte och yttrandefrihet en självklarhet i mellansverige.

Demonstration 1922

Det smärtar att hembygden förlorar i så många (förenings)jämförelser. Förfärad inser jag okunskapen i min del av Norrland och den underordnandets strategi medlemmarna intar. Om man funderar över något ska man väl våga ställa en fråga till den det berör, inte sitta hemma och tjura vid kaffebordet. Kanske är det den lilla kommunens problematik...    

Demokratin kräver engagemang.

Det är jag som bestämmer. Det är inte Gud.

Inte ödet. Inte staten. Det är jag. Jag
kan inte komma undan det ansvaret. Jag
kan inte skylla ifrån mig. Jag kan inte påstå
att någon annan bestämmer. Hela tiden.
Jag bestämmer också. Över mitt liv.
Jag kan inte smita undan det ansvaret.
Hopp eller hopplöshet?
Förlåtelse eller hämnd?
Det är jag som bestämmer. Jag också.
Man kan inte hämnas fram en bättre värld heller.
Eller förlåta fram en.
Men man kan komma överens. Man kan bestämma
att man ska komma överens.
Och man kan genomföra det överenskomna.
Man kan bestämma att man ska genomföra
det överenskomna.
Och det är jag som bestämmer.
Det är jag som bestämmer om jag ska komma
överens. Ingen annan. Så jag kan inte skylla ifrån mig
när vi inte kan komma överens.
Det är mitt fel. Också.

Claes Eriksson i Galenskaparna uttryckte ovanstående kloka ord.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om samfällighetsförening, styrelse, föreningsliv, underordnande, demokrati