29 september 2010

Philips dammsugare

Visst är den väl stilig? Dammsugaren av märket Philips som jag minns från förr. Att den är kvar är inte min förtjänst annat än nu, när makten att kasta den ligger i min hand. Varför har den sparats, tro?

Mina föräldrar var så olika. Karin hade inte så stor spariver utan slängde, städade bort, köpte nytt. Inte frenetiskt men tydligt. Clas var en sparare som jag. Så - varför finns dammsugaren kvar, den hittades förvarad i ett uthus? Ganska snart var sugeffekten liten i förhållande till de nya maskiner som kom ut på marknaden och nya dammsugare fann sin plats i hemmet. Men trots det blev denna vackra tingest kvar. Och jag vill påstå att städning var min mors område, hon skulle väl ha slängt den då något nytt tog dess plats. Men nej, så skedde inte... Frågan om varför den finns kvar förblir obesvarad! Men har dammsugarn överlevt tills nu så bestämmer jag härmed att den blir kvar här.

Enligt hushållets loggbok inköptes en dammsugare den 27 september 1958 för 185 kronor. Det kan mycket väl vara denna. Ganska snart samma år reparerades den för 50 kronor, utgiften är bokförd den 7/11. Undrar vad som gått snett?

Dammsugaren är alltså kvar, dammsugarslangen likaså. Men slangen är lindad med eltejp så den måste ha läckt. Jag minns den som textilklädd med diagonala rutor i grått och vinrött.

Hörrni, hur långt ska man gå i sin iver att ha kvar och att återställa? Återställa obrukbara apparater, jag tänker alltså inte på byggnadsvård. Kommer jag att försöka få fram textilslangen som den en gång var???? Är det att slösa bort dyrbar tid?

Redan från början fick dammsugaren en egen specialanpassad plats i det platsbyggda städskåpet som syns på bilden längst ner till vänster. Tro mej, städskåpet ska jag också skriva om. Intet är mej för litet att fundera över på allmän plats. Och det är lite trevligt att det finns människor därute som läser detta. Ni är mycket välkomna hit till bloggen. Det skulle vara intressant att veta hur ni ser på prylar som är vackra men inte fungerar?

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

27 september 2010

Nylonrocken CharmeUSE

En nylonrock. 100 % äkta najlon. En rock som skydd istället för förkläde. Den måste ha varit en favorit en gång i tiden. Ett litet hål har lagats, lite vit målarfärg finns på framsidan.






















Här sitter de två lantbrukarna, som var mina föräldrar, på bron i vårsolen 1968. Mjölkflaskor i förgrunden, smärtingbagen på plats. Den blå arbetsrocken av nylon skymtar, pappa har en blå bomullsrona och jag tror det är den svarta läderkepsen på huvudet. Så här var det.

























Här hänger den för fotografering, nylonrocken CharmUSE.

26 september 2010

Arkitektoniskt

Umeå får en ny vacker arkitekturskola, invigning precis nu. Det är den danske mästerarkitekten Henning Larsen som tillsammans med svenska White arkitekter ritat anläggningen. Umeås arkitektutbildning startade i fjol. Det passar bra i satsningen inför Umeå som en av Europas kulturstäder år 2014.

På illustrationen ses arkitektskolan till höger, blivande konsthallen i mitten samt längst bort konsthögskolans nya lokaler. Här väljer man att bygga offentliga byggnader vid älvstranden, inte bostäder som i SÅ många andra städer och orter.
I somras hade bygget kommit så här långt. Det här gillar jag, det blir väldigt fint. Vi får hoppas på ett lyft för Norrland men att inte enbart "pinnar" och solitärer blir effekten av designinriktningen på den här arkitekt-utbildningen. Umeås konstnärliga campus skulle kunna bli en spännande smältdegel för fritt tänkande. Hoppas att man i undervisningen inte missar att ta vara på det som är bra i vår tradition.

24 september 2010

REN såpa

Såpa luktar gott tycker jag. Såpskurade golv låter och är lent. Såptvättade trasmattor är underbara. Såpa är näst intill en gudagåva, eller...

Då jag var liten fanns RENsåpa. Den var inte flytande utan köptes i vaxade kartongpaket, något smalare än 1/2-liters glasspaket idag. Fast såpa fanns alltid i diskbänksskåpet överförd till en rostfri bägare. Den fasta såpan hade en härlig konsistens och väldigt bra då man skulle tvätta mattor. Man tog en klick, doppade rotborsten i varmvatten och gnuggade in såpklicken till ett härligt lödder.

Sen kom den här burken med plastlock. Såpa på burk finns på vissa ställen även idag men mestadels är det flytande konsistens som tillhandahålls. Då vi tar bilen till stormarknaderna är det inget problem att bära hem så mycket vatten i onödan och vi betalar för vattnet i den utan att protestera som konsumenter. Jag skulle gärna se att fast såpa blev vanligare på marknaden igen.


Det var Stora Kopparberg som tillverkade REN såpa. Nu är Grummes såpa vanligast. Men jag har även linoljesåpa och Hälsingesåpa i mitt städskåp.

Och hörrini, såpa SKA vara GUL. Åtminstone här i norra delen av landet.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

21 september 2010

Handgrävda diken

Fungerande avvattning är av väldigt viktigt. Det märker man då det regnar 100 mm på ett par dygn eller 50 mm på ett dygn. Det har märkts här vid lagår´n som står där det för mycket länge sen var sjöbotten. Vatten behövs för att leva men vatten gör också att trä kan ruttna.

Nu när ytterst få brukar sin egen mark sköts dikena sporadiskt. Arrendatorerna slår möjligtvis lägdorna, men mer är det knappt Det finns så lite värde i detta, det går inte att omsätta i reda pengar. Förfallet innebär till sist att dikena måste grävas om och då blir det en stor traktor med bred grävskopa som gräver. Diket breddas och får 45 graders slänter. Jag vet, jag har sett. På min mark har ett dike blivit igenplöjt bakom lagårn, bara så där, en inte så trevlig upptäckt i somras. En hemmansägares problem.



Jag har en teori: i ett handgrävt dike med branta kanter etablerar sig sly inte lika snabbt. I ett maskingrävt dike med cirka 45 graders lutning på kanterna, slår sig frön till ro och börjar gro mycket lättare. Jag har inget emot handgrävda diken och kommer att försöka behålla de mina.


I Norrland och i min by finns många diken och fortfarande är många handgrävda och smala. Längre söderut har omarronderingar gjort att täckdikning skapat stora sammanhängande åkrar. Stordrift kräva dessa ytor. De här små åkerlapparna med sina dikesrenar är bra för fåglar och insekter men skapar problem med och för stora maskiner. Jag hoppas verkligen att den här frågan tas upp på utbildning inom landskapsvård. Det finns kanske inte sådan i norra Sverige...


Att ingen bloggar om detta med diken är förståeligt. Diken! Dränering!! Urbota trist. Likväl är dränering viktigt, inte bara för mej. Jag ser det dessutom i ett kulturmiljöperspektiv: gamla handgrävda diken tycker jag inte man ska göra var som helt med. De har ett berättigande att få fortsätta att existera. Bredda dem inte med en stor och bred grävskopa, det finns ju smala skopor om man inte vill använda spade.

Jag bevarar det jag kan av förfädernas arbetsinsats. Det här diket har morfar grävt och pappa underhållit.



Det här är ett relativt nygrävt dike gjort med grävmaskin med stor skopa. Det är inte mitt.


Kan det tänkas att andra bloggare har åsikter om , , , ,

20 september 2010

Dagen efter

Obehagligt var ordet!

19 september 2010

Gamla Kustlandsvägen

Har ni rullat i full fart nerför Tävrabacken på cykel nångång? Backen i Tävra längs gamla Kustlandsvägen kan man fortfarande glädjas över – just där finns fortfarande härligt öppet ångermanländskt landskap. Föräldrarna hade cyklat där, tillsammans och var för sig. Backen är brant, nerför går det lekande lätt men uppför... Mountainbikes fanns inte på den tiden så det var bara att kliva av och leda cykeln uppför sista biten. Själv har jag bara kört bil där ganska många gånger efter att ha blivit introducerad. Det är en del av gamla Kustlandsvägen som inte integrerats i andra, senare vägar. Som sagt fortfarande värd att köra på grund av sin skönhet. Den smalnar av efterhand men är körbar med bil fram emot Ö-visk golfbana Puttom.

Det här med gamla Kustlandsvägen skulle jag inte ha något emot ta tag i ytterligare. Pappa och jag for fram där vi kunde med bil. På sina ställen är den igenväxt så bilen tog sig inte fram och till och med min gamle far tyckte det var dags att vända, vilket inte alltid var så enkelt. Han var normalt inte den som vände om ”i onödan”. Några repor i lacken och bortkört avgasrör hör liksom till då man kör småvägar.

Vi passerade geschevars i Gommersta, gästgiveriet i Godmersta, vägen över Moheja som jag inte riktigt vet om den hör till Kustlandsvägen men tror så, vägsträckan Levar – Håknäs över Långed till gården Halvföre´ söder om Ängersjö, nu helt öde och förfallen. Titta in där vetja! Det här var bara några exempel.

Min tanke eller önskan, var att vi båda med moppe, han på sin Crescent och jag på en hyrmoppe, skulle färdas alla delar av Kustlandsvägen mellan Örnsköldsvik och Umeå som finns kvar. Det blev aldrig av. Och nu när han inte kan följa med och berätta om sina upplevelser och sin specifika kunskap om små händelser som utspelat sig, om människor han mötte som inte längre finns kvar, känns det inte lika befogat. Men vi får väl se. Hans Crescentmoppe finns ju kvar. Visserligen har det har blivit svårare att följa resterna av den vindlande grusade Kustlandsvägen då E4:an försetts med mitträcken.

I min ägo har jag Mauno Lassilas bok Vägarna i Västerbottens län. Kommunikationernas utveckling mot bakgrund av befolkning och näringsliv. Umeå 1972. Köpte den antikvariskt och jag tror att den boken fortfarande anses vara det mest övergripande och tillförlitliga som skrivits i ämnet i AC län.

HÄR finns en bra digital skrift från länsstyrelsen i Norrbotten om vägar och tillbehör samt hur värdefulla vägar lämpligen underhålls.

Det var inte bara de gamla uråldriga farlederna som intresserade min far. Högt på hans önskelista stod att få åka bil över Öresundsbron samt bron över Stora Bält. Det hann  vi genomföra tillsammans under en minnesvärd vecka i historiens och formgivningens tecken.


Kanhända har andra bloggare åsikter om , , , , ,

17 september 2010

Länge leve de gamla husen

Jag tycker bra om traditionell arkitektur, landskapshus. De har fina proportioner och är byggda med vackra material. Men skulle jag välja att bo i ett nybyggt hus skulle det nog vara med dagens utformning, inte ett hus som SER gammalt ut men är nytt. Jag ser ingen motsättning i detta och att älska gamla hus. Men - long live alla gamla proportionerliga byggnader!!!

En halvkorsbyggnad i Ångermanland nära Häggvik i Nordingrå, Höga Kusten. Är den inte vacker??? Grå panel, knutlådor, tegeltak, stora och höga tvåluftsfönster med spröjsade bågar i bottenvåningen, låga fönster på övevåningen, en vacker spegelpardörr med överljus och en tandsnittsprofil ovanför detta, dessutom snidat ornament i form av en festong runt dörren. En bred och låg träbro tar emot besökaren. Nog vore det härligt att välkomna besökare vid den ingången...

Det här huset är omhändertaget. Och här finns några som länsmuseet tagit sig an. Läs och begrunda. Det finns så många hus som ser lite skabbiga ut men som är långt ifrån fallfärdiga. Man låter sig bara luras av det osminkade utseendet. Det är bara att kavla upp skjortärmarna och hugga i så har man ett angenämnt boende. Genom att egenhändigt arbeta med ett hus lär man ju dessutom känna det och anpassar åtgärder och material till just den byggnaden. Vårdarbetet ska få ta tid. Detta är byggnadsvårdens idé.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

14 september 2010

Norsk Fetsild

Det här åt man mycket av här i huset på morfars och mormor tid, ja kanske även något senare. Fetsill, saltsill, norsk fetsild. Själv åt jag mestadels annat. Kokt färsk strömming tycker jag fortfarande är väldigt gott.























Det är en väldigt vacker formgivning på den här lilla plåthinkens mönster. Färgernas komibination bara älskar jag. Blått och två nyanser av grönt. På  blockbokstäverna, som jag själv ofta använde då jag ritade affischer och annat skoj, daterar jag sillhinken till sent 60-tal eller tidigt 70-tal. I molnskyarna och solen som tittar fram syns bleckplåten obehandlad. Likaså i logotypen för Olaf Bragstad, Trondheim. Det här kunde jag titta länge på då den var i bruk.






Indelningen med kvadrater är skickligt gjord. Jag tänker på förra sekelskiftet och arkitekter som t ex Charles Rennie Mackintosh i Skottland med sin strikta jugendstil.

Då jag hittade hinken på en antikhandel slog jag till. Sådana här fanns en gång i morfars hus och jag återförde en ånyo. Så jag kan fortsätta att titta och granska...

12 september 2010

Milstolpar

Längs våra vägar finns kulturminnen som vi knappt tänker på. Ganska tätt står de, gjutna i järn, huggna i sten, eller rent av gjorda i trä. På resorna genom landet har vi sett en hel del olika milstenar. Den här finns i Gävleborgs län och markerar 1/4 mil, 250 meter. Det gick inte så fort med hästskjuts så stolparna kunde stå tätt. Milstenen sattes upp då Gustaf III var konung i landet och FAU Cronstedt var landshövding över Gävleborg.



















Då vi passerar ett av de här kulturminnena säger vi alltid: "Far Aldrig Utan Cognac" - en ramsa som kom till för att lättare minnas landshövdinganamnet!? För ganska många år sen tog länsstyrelsen itu med översynen av länets milstenar. Stenfundamenten riktades vid behov upp, sly och träd röjdes och järnet målades vitt som just dessa en gång var, med text i guld och svart. Snacka om att skaffa sig löpande underhåll... En fröjd att passera.

Längs gamla Kustlandsvägen fanns milstenar gjutna vid Olofsfors bruk en gång i tiden. Åtminstone de som utplacerades i norra Ångermanland. En finns i min by.

Just den milstenen står inte på sin urprungliga plats utan flyttades knappt hundra meter till nya Riks13 då den drogs genom byn 1942. Tidigare stod den vid Hörnstens smedja, numera omgjord till garage med skjutdörr. Smedjan finns längs Kustlandsvägen, gammvägen, som fortsätter förbi morfars/mitt hus. Milstenen ser ut som nedan men sly omsluter den sedan byns äldsta boningshus revs för några år sen. Jag valde att inte fotografera den.



GAF = Germund Abraham Falkengren, var landshövding i Västernorrlands län 1769–1778 under Gustaf III:s regeringstid. Olofsfors bruk tillhörde vid denna tid hans län läste jag mig till dära bruke. Länsgränsens läge i äldre tid är ju en diskussionsfråga. Milstenen ovan är den första söder om Olofsfors.



Här ser ni den från vägen! Eller ser ni den inte? Jag har förtydligat med en pil. Gräset skymmer. Slybuskage tränger på. Så här såg det inte ut ursprungligen, milstenarna skulle synas, inte stå nere i diket. Lite ledsen blir jag över hur många kulturminnen sköts i min socken. Både Trafikverket norr och länsstyrelsen har kulturavdelningar! Det vore väl käckt om kommunen och/eller bysamfälligheterna tar behövliga kontakter för att påminna myndigheterna om vad behöver åtgärdas. Men i rättvisans namn kan konstateras att milstenen inne i Olofsfors är rätt välskött. Förmodligen röjs marken av bruksstiftelsen.





















En liten, kortfattad och bra bok att läsa för den som intresserar sig för resandet som det en gång var: Vägars kulturvärden, Riksantikvarieämbetet 1997. Efter att ha läst den tittar man lite extra efter broräcken. Boken kan mycket väl förvaras i bilens handsfack.

Här kan man läsa om en inventering av milstolpar i annan del av landet.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

11 september 2010

Tidernas väg

Tidernas väg är ett namn som man har givit en sträcka längs vägarna 272 och 83 för att marknadsföra vägen och bygden för turister. Vägen startar i Uppsala och slutar i Ånge.

Lite längre, lite krokigare men fylld av upplevelser!
Jag var på väg hem från en begravning i juni och körde genom ett fagert sommarsverige en kväll, ja det hann bli natt innan jag var hemma. Jag åkte delar av Tidernas Väg istället för E4:an. Totalt sett har jag nog under årens lopp avverkat alla delsträckor. Varje gång fascineras jag över de specialdesignade och tjusiga skyltarna och vägens relativa skönhet, mycket på grund av välunderhållna vägrenar och markerna längs vägen. Det finns så mycket att se, monotonin vid ratten vet man inte vad det är längs denna väg. Mer av sån´t...

Jag saxar från den utmärkta hemsidan:
Tidernas Väg drivs som en ekonomisk förening. Medlemmar är olika aktörer inom besöksnäringen längs Tidernas Vägs sträckning. Föreningens syfte är öka turistströmmen, att ge fler en chans att upptäcka allt det roliga och intressanta som finns längs Tidernas Väg.

Ni måste klicka HÄR och läsa mer om denna härliga väg och genomtänkta marknadsföring. Me like! Mi piace!

10 september 2010

Vägar och stigar att vandra

Genom att klicka på Spännande vägar hittar du Svenska Turistföreningens sammanställning av vägar som visas i någorlunda närhet på kulturarvsdagen nu på söndag.

Har du vägarna förbi de här platserna i Ångermanland den 12 september, stressa av och ta en tur på de gamla stråken:
Norrstigsdagen
Norrstigen (Olofsfors bruk) i hemsocknen:
Norrstigen - kustlandsvägen
Guidad tur efter den gamla vägens sträckning.
Resan utgår från Olofsfors bruk - bruksinformationen kl 12.00
Norrstigen i Docksta
Skogs hembygdsgård vid Norrstigen

Norrstigen (en medeltida ridväg) gick genom min by och den sammanföll antagligen till en del med den senare Kustlandsvägen (1600-tal) och därmed delar av Riks13 (byggd 1942). Nog är det väl häftigt att tänka sig att t.ex.Carl Linneaus passerade på Kustlandsvägen på sin lappländska resa? Tänk efter vilka fler personer som kan ha passerat genom byn. Vi har hållskjutser i grannbyn söderut samt i Levar nära kyrkvallen.

Klicka på bilden så blir den större.
Här syns gammvägens sträckning genom min by vid laga skiftet på 1860-talet. Då fanns inte morfars hus men det ligger där jag ritat den rosa pricken. Från höger rundar vägen Hallberget, passerar två vattendrag (bron över det sydligaste går inte att köra över idag) på väg söderut och fortsätter mot Ava. (Södra delen av min by har jag inte tagit med bara av bekvämlighetsskäl.)

9 september 2010

Vägen

"Förr var det ingen nackdel att bo intill vägen. Det gav istället en social trygghet och en möjlighet att fånga nyheter – nyheter färdades bara på vägarna.

Gammvägen, Kustlandsvägen, sedd från övervåningen i morfars hus.

Närheten till transportmöjligheter var också en positiv faktor när resandet tog så mycket tid och effektiva snöplogar saknades. Tillfartsvägar skulle dessutom bara försett bonden med än mer väg att underhålla.
Vägen genom byn är ryggraden i byns utseende. Det var från vägen tomtindelningen utgick och formade byn till exempelvis en radby med gårdarna på rad längs vägen eller till en klungby med gårdarna samlade runt ett vägkors. (Före laga skiftet då byarna splittrades, så även min by. Min anm.)


Idag är vägar genom byar inte längre så vanliga, på det allmänna vägnätet är de rent av sällsynta. Men för förståelsen av landskapet och den stora betydelse vägarna spelat är de viktiga. Det är byggnaderna och vägen tillsammans som är den helhet vi måste vara rädda om. Med varsamt tillvägagångssätt vid vägunderhåll, dränering och snöröjning och med minimala påbyggnader av vägkroppen kan vi behålla byvägarna ännu några hundra år."

Ur Vägars kulturvärden, Riksantikvarieämbetet 1997.


I grannbyn Lögdeå finns två rader med vackra gamla björkar på var sida om en gammal grusväg som leder till Hyngelsböle. (Den byn förknippar jag med nipor och liljekonvaljer, bra fiske och resterna av ett för länge sen nerlagt sågverk. För inte så länge sen en mycket vacker, kuperad by som nu håller på att slya igen.)

Allén finns med i en kulturmiljöinventering som jag råkade hitta på nätet.
Kulturvägar, objekt
Vägverket region Norr 1988

Objektbeskrivning:
Tvåsidig björkallé utanför Åbergsgården i Lögdeå. Vägens bredd: 5 m. Alléns längd: ca 100 m (VNV-OSO).


Avstånd mellan träd: 3-4 m. Astånd till vägkant: 1,5-2 m. Stamdiameter, brösthöjd: 0,15-0,40 m. Trädens status: god. Allén står i gränsen mellan vägen och stora tomter med inslag av äldre bebyggelse på bägge sidor. Möjligen rör det sig om gårdsträd, men en allékänsla uppstår ändå. På SSV:a sidan av vägen finns ett trästaket längs med vägen, mellan vägen och allén.
Myndigheterna lyckas sällan få ut sina insamlade erfarenheter. Åsså huggs träden ner utan att den s k allmänheten någonsin fått veta att detta är bevaransvärt. Träd kan vara något helt annat än faror vid stormar eller besvär vid lövräfsning.

Hur många i bygden känner till att detta är bevaransvärt, tro?

Kanhända har andra bloggare åsikter om , , ,

7 september 2010

Vägen - temat för årets kulturarvsdag

Vägen är temat för årets Kulturarvsdag den 12 september. Hör här:
Kulturarvdag på tema vägar
Årligen återkommande Kulturhusens dag byter i år namn till Kulturarvsdagen, då namnet anknyter bättre till European Heritage Day och för att det inte är hus utan vägar som är årets tema. Landsvägar, stigar, cykelstråk och järnvägar kan berätta mycket om kulturmiljön. Kulturarvsdagen infaller 12 september och arrangeras av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Sveriges Hembygdsförbund. I år medverkar dessutom Trafikverket.

Bilden ovan visar en liten detalj, en råsten på högra vägrenen nedanför Hallberget. Det är så lätt att den försvinner. Vi kan tacka min gamle far för att just den här råstenen mellan byarna står kvar. Då omdikning lite okänsligt gjordes på 80-talet (tror jag det var) föll gränsmarkeringen omkull och hamnade i diket. Ingen visste väl att det där var en speciell sten. Pappa såg det hela och tog med en medhjälpare åsså baxade de upp stenen på plats igen, berättade han.

Jag vurmar ju för gammvägen, Kustlandsvägen, som går här genom byn. 1,8 kilometer grusväg. Jag skulle önska att vägföreningen såg på den även med kulturhistoriska ögon. Den vore väl ett bra objekt på kulturarvsdagen i min lilla, lilla del av världen! Kulturarvsdagen tänker jag är till för att ge förståelse och stolthet för de närliggande kulturarven.

Men nej, vägen är bara ett besvär. En bro över den lilla bäcken går inte längre att köra över då plankorna delvis är rötskadade och vägföreningen säger sig inte vilja ha med sträckan att göra. Den får växa igen trots att det bor människor längs sträckan. Allt eftersom förstörs möjligheten att i landskapet utläsa de gamla rörelsemönstren. Faran med de små förändringarnas tyranni gäller också för landskapselementen, inte bara för gamla byggnader. Människors spår är fragila. På den här sträckan har redan en gräsbeväxt mittremsa dykt upp. Kustlandsvägen har funnits sen postväsendets införande på 1600-talet under drottning Kristnas tid vid makten. Det är inget som säger att den kommer att vara för evigt. Hur kan det bli så här trots att en lantmäteriförrättning en gång bestämde både vägsträckans längd som ska skötas och andelstal för medlemmar??!!!



Ångermanland har några aktiviteter under kulturarvsdagen, Västerbotten inte en enda. 1-0 söderut.


Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

5 september 2010

Trehjulingen

Jag är 3 år och cyklar längs gammvägen på min trehjuling. Stoppas vid bron över bäcken ut mot Fjärdänge av Per-Olof och hans kusin Ann-Kristin. Hon visste att jag inte kunde säga ”s”, jag kunde således inte uttala mitt förnamn, jag kunde inte tala rent. ”Du får komma förbi om du säger ditt namn” sa Per-Olof, några år äldre än jag och höll ut armarna som stopp. Men jag kunde ju inte, det blev bara tina! Det var bara att vända trehjulingen och trampa på tillbaka. Så ledsamt…


Så småningom kom jag på uttalsknepet. Av en tillfällighet, sån´t som sker automatiskt. Jag var så lycklig. Resten av den dagen satt jag i lilla fönstret vid arbetsbänken i köket och sa gång på gång: ”skorsten – Torsten – skorsten – Torsten –skorsten…” Jag tittade ju ut och såg grannen Torstens hus och kom på att det var samma ljudande i hans namn som i ordet skorsten som jag aldrig tidigare i mitt liv klarat att uttala på vuxnas sätt. Jag var stor nu!

I det här fönstret, i mitt favoritkök, satt jag och testade nytt kunnande. Torstens hus ligger sådär hundra meter snett bortåt höger på andra sidan Kustlandsvägen, gammvägen. Är inte masoniteköket fint?




















Den här trehjulingen har varit med om många barnskratt och förstås även en del tårar och skrubbsår. En del material är utbytt. Lådan där bak är senare lagad av pappa, nu med masonitebotten. Det vet jag för den gamla kunde man med en spak tippa bakåt men den funktionen försvann då den nya lådan kom till. Pedalernas och handtagens gummi är borta för den här har många barn cyklat på.


















Jomen så här klarblå var hela trehjulingen en gång i tiden.

Kanske har andra bloggare åsikter om ,

4 september 2010

Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv

Den här sången från 1939 och särskilt texten, gillade min mor, hon som i nästan hela sitt liv bott vid Kustlandsvägen.



1942 ersattes Kustlandsvägen, gammvägen, av den asfalterade Riks13 som även den gick genom byn men till stor del i ny sträckning. Och 1962 ersattes Riks13 i sin tur av E4. Den nuddar bara byns utmarker men passerar inte bebyggelsen. Jag minns att Karin tyckte det blev "dött" då omläggningen gjordes, och ja, det blev det. Men med dagens biltrafik ska vi vara nöjda med omdragningen men inte med biltrafikens utveckling. Tycker jag. Förra veckan invigdes Botniabanan. Jag skulle önska att den påverkar bilismens utveckling positivt, dvs. att bilberoendet minskar.

3 september 2010

Mopeder

Den 23 maj 1952 beslutade regeringen att cykel med hjälpmotor inte krävde körkort, registrering och fordonsskatt. Det nya fordonet var tänkt för nytta och arbetsliv. Mopeden skulle bryta landsbygdens isolering och vara ett billigt sätt för arbetare att ta sig till jobbet.

Men utvecklingen tog en helt annan riktning. Välståndet ökade och även arbetare fick råd att skaffa bil. Mopeden blev istället en del av ungdomskulturen. (Från utställning om mopeder på länsmuseet i Västernorrland, på Murberget i Härnösand - hemsida)





















Mamma och pappa hängde med, de skaffade var sin moppe. Här syns de på Kustlandsvägen, gammvägen, på 50-talets början. Morfars hus finns bakom björkarna till vänster. De här mopederna har jag aldrig sett. Pappa krockade med en bil i svängen bakom Hallberget och bröt ett ben redan i augusti 1953. Han hade tydligen dåligt läkhull för han fick gå med gips och kryckor i 5,5 månader och var fullt återställd först 14 månader efter olyckan.

Jag antar att det var efter detta som mopederna försvann och cyklar blev det framtida fortskaffningsmedel. I hushållets loggbok kan man utläsa att det var ett pussel att få hjälp under anntiderna i samband med konvalecensen. Jordbrukets våranna, slåttanna och höstarbeten måste skötas trots att man var en man kort. Bra att ha vänner då!


Båt passar bra då man har svårt att röra sig, ett vanligt färdmedel för min far och hans föräldrar.

Pappa blev redan som nyfödd, på ett ganska dramatiskt sätt, blind på ett öga och var närsynt på det andra - körkort för bil var inte att tänka på. Hans fru, min mor, var hemma och få kvinnor i deras sociala skikt hade på den tiden körkort. Alltså inte heller mamma. Familjen kom cyklande när vi var på väg till någon, något. Tripp, trapp, trull och lilla E. Det var först 1973 som äldsta barnet, jag, tog körkort och vi kunde färdas i bil. Men väl som pensionär köpte pappa en ny moped, en Crescent. Det bör ha varit 1982. Med den var han ute på många äventyr!

Kanske har andra bloggare åsikter om , ,

1 september 2010

Tuta och kör

Här tutas och körs det bil. Året kan vara 1923. Mormor Alma sitter i baksätet närmast betraktaren med min mamma Karin i knäet. Några av mormors syskon från Levar är på besök åsså är det grannar med på kortet. Mormors två bröder Valdemar och Fredrik hade körkort och var busschaufförer som körde mellan Örnsköldsvik och Umeå. Då var det fortfarande gammvägen, Kustlandsvägen, som var ådran genom byn.

Mormor Alma med lilla dottern Karin, Nanny Sandman, Hilda Sundqvist, morfar Manfred.
Chaufför Valdemar Sundqvist - mormors bror, bredvid honom okänd kvinna. Stående Gunhild Molin och Konrad Sundqvist.

Min mamma tyckte om att bo vid en landsväg har jag förstått, likaså morfar. Det var liv i luckan, människor passerade, stannade till, slängde ett ord… Så absolut helt olika från dagens svenska samhälle och dagens by. Kanske är det därför jag tycker om Italien där det fortfarande hojtas och hejas, även på okända.
.
Kanske har andra bloggare åsikter om , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...