Resa i minnet

Detta tycker jag är ett fint förmedlat barndomsminne som jag hittade i en dagstidning:

Resan till moster Elin

Har ni nånsin åkt tåg mellan Luleå och Boden?

Jag ska berätta för er hur en sån resa gick till på 1930-talet. Pappa som var vid järnvägen försåg oss, mamma och mig med en liten hård grön biljett som skulle ta oss till moster Elin i Boden. Vi satt ensamma i en andraklasskupé, i två mjuka soffor och väntade på avgångssignalen. I rätt sekund skulle den ges av stinsen som hade ett rött band kring uniformsmössan. Så svängde han sin spade, en rund vit skiva med en grön rand, och lokföraren släppte på strömmen. Konduktören stod vid den sista vagnen och hoppade på den i farten. Jag upplevde tyvärr aldrig att han inte hann med tåget och blev kvar på perrongen.

I kupén som var prydd med bruna fotografier av Lapporten och Sarektjåkko, fanns det mycket att göra. Dubbeldörrarna kunde dras ihop och låsas med en klaff, ett handtag på väggen kunde flyttas mellan Varmt och Kallt, och Notbremse kunde studeras.

Efter några minuter var vi i Notviken. Då visste jag ännu inte att det var en historisk plats, nämligen Martin Ljungs födelseort. Jag drog så hårt jag kunde i en tjock läderrem under fönstret, och tåget stannade. Efter Notviken inträffade den sensationen att nästa station, Gammelstad, dök upp på andra sidan av tåget. Nu hade konduktören, med ett ljusblått band kring mössan, hunnit fram till vår kupé. Han lyckades öppna dubbeldörrarna och kom in och klippte ett runt hål i den gröna biljetten.

Stationerna radade upp sig i snabb följd: Södra Sunderbyn, Norra Sunderbyn och Sävast. Några kor blev skrämda och skumpade iväg över fälten, en järnvägsövergång klämtade och hindrade en ensam cyklist att ta sig över. Men fortast rusade telefonstolparna.

En dörr ledde ut till vagnens öppna plattform. Här blåste det, och kopplingarna mellan vagnarna slet och skramlade, men ingenting lossnade.

Toaletten var intressant. Upplyft först båda locken. Nedlägg därefter det undre om så erfordras. Klara besked. Om man upplyfte båda locken, såg man hur fort marken där nere försvann.

En stins svängde sin röda flagga. Vi var på Bodens central, 16 meter över havet. Vi hade kört i en uppförsbacke från Luleå. Nu promenerade vi förbi Bodensia och Synnergrens Begravningsbyrå ända hem till moster Elin.

Harald Åström
Litteraturkännare och före detta svensklärare
E-kuriren måndag 10 januari 2011

Detta fastnade jag för. Så fint och kärleksfullt berättat minne. Krönikan finns inte på nättidningen så länkning är omöjlig.

Själv var jag ganska gammal då jag åkte tåg första gången. Närmaste station var Nyåker längs stambanan och jag bodde vid kusten. Varken till Örnsköldsvik eller Umeå åkte man tåg, men väl till släkten i Uppsala. Och första tågluffen med två kamrater startade i Nyåker!
.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Resan till moster Elin, Harald Åström, krönika, e-kuriren 10 januari 2011

Tråg nu och då

Mjölktråget från morfars föräldrar Johan Olof och Klara har övergått från flytande till fast innehåll. Härligt att det har en funktion och kan stå framme här och nu som annat än bara ett prydnadsföremål från allmogetiden. Den engelskt röda tunntunna linoljefärgen ser ut som den vore målad igår.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om mjölktråg, tråg, spisbröd

Fragila lämningar

Det här är bilder från skogen. Ett stycke skogsmark i min hemby. Fotona tog jag för några år sedan så det är osäkert hur här ser ut idag. Än sen då?

Hur som helst är detta kulturmiljö i skogen. Det är ett kulturminne som länsstyrelsen i Västerbotten inte har med i sina register. Däremot har länsmuseet i Västernorrland inventerat det med min pappa som ciceron. Det var även han som visade mej platsen för första gången.

Det som syns närmast i bild, den halva mossiga ovala stenringen, är arran, en samisk eldstad. En platsmarkering har satts upp, det är trästören i stenröset som syns bak i bilden. Någon har "förbättrat" röset och använt stenar ur kultur-minnet arran. Gud hjälpe vilken vettvilling! Hoppas det var omedvetet, men säker kan ingen vara, en fejd har ju rasat här.

Kring arran var en transportabel bågstångskåta uppförd.

Detta är således ett fragilt kulturminne, sådana är alla samiska fornlämningar. Fragila, lätta att förstöra och därmed lätta att glömma. Lätta att förstöra med skogsmaskiner, lätta att förstöra för den som vill.

Detta är ett träd på rot som varit stolpe till njalla, en stolpbod upphöjd från marken för att skydda den mat som förvarades där från rovdjur. Man kan se människogjorda märken i stammen (för stegen man tog sig upp på antar jag). Stammen är cirka 1,9 meter hög.

"Stubben" har markerats med gult pappersband. Antagligen för att inte tas bort då det avverkades på skiftet intill. Gott så!

Det ni sett på bilderna ovan är resterna av vintervistet för Grans sameby i Ammarnäs, använd in på 1900-talet. På byns skogsmark finns resterna av två samevisten. Senare på 1900-talet, berättade pappa, bodde samer tillfälligt däre lill-Antes dära Marningen (nära Lungdalsviken). Detta huset revs då Botniabanan drogs fram.

Enligt morfar, som berättat för min intresserade pappa, provianterade lapparna salt, mjöl och annat som renskötsel och natur inte gav, genom att spänna en härk för ackjan och fara ner till lanthandeln "Lögdboa" och köpa det som krävdes. Morfar, som bodde nära vägen på Halla, berättade att en gång då en same kom körande med en mjölsäck i ackjan, vägrade renen att igenom grindhålet med höga stolpar på sidan som den var rädd för. Efter en hel del besvär passerade de dock och kunde via Löta ta sig upp till "fjället".

Morfar berättade också att han som ung inte hade en suck att på skidor hänga med den lapp som tog sig uppför Hallberget på skidor med stigskinn och med en enda stav.

Enligt morfars berättelse, ska en av samerna som bodde i vintervistet här nere vid kusten, ha varit nämndeman i Lycksele. Två dagar innan ting skulle hållas, klev han på skidorna, lade staven på axeln och skidade iväg till Lycksele, en sträcka på cirka 12 mil fågelvägen. Det ni!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om arran, eldstad, samisk boplats, sameviste, njalla, stolpbod, Grans sameby, nämndeman, Lycksele, lappar

Renbetesmålet i Nordmaling

Idag föll Högsta Domstolens dom angående renbetesmålet i Nordmaling. Samerna vann den mångåriga tvisten om renbetesrätten här vid kusten. Läs Dagens Nyheter, SvD och lokala Västerbottens Kuriren.

Så här undrade två unga journalister på förstasidan av kulturdelen i min nuvarande hemkommun den 25 februari 2011, den dag då förhandlingarna i HD avslutades och väntan på domen startade:

Själv tycker jag det är förfärligt att få höra, då jag på frågan var jag kommer ifrån, svarar N-ling och få veta av insatta bekanta: "Jaha, du kommer där uppifrån där de är rasister."

Jag är inte så stolt över min hemkommun och det handlar inte bara om markägarnas aggressiva tongångar i renbetesmålet. Det är och har länge varit otrevlig lekstuga i kommunhuset. Därför tror jag på en storkommun så upptagningsområdet för politiker från alla läger och tjänstemän blir större, urvalet bredare.

De svenska markägarna påstår bland annat att renarna trampar ner skogsplanteringar. Svenskarna anser att samerna ska ha färre renar i hjordarna, att samernas renskötsel ska gå till som på 50-talet. Borde då inte svenskarnas skogsbruk gå till som det gjorde då också, dvs. utan stora kalhyggen och utan likåriga skogsplanteringar. Borde inte svenskarna sköta sin skog utan stora maskiner om samerna ska sköta sina renar som man gjorde innan maskinernas tillkomst?

Här har jag skrivit mer om samer: Vandrande by och Ångermanland.

*****

Nedan finns de markägare som deltog i renbetesmålet i Nordmaling T 1733-98 med tingsrättsdom 2006-01-20 till samernas sedvanerätts fördel. Denna förteckning hittade jag då på nätet, nu borttagen (http://svt.se/content/1/c6/52/26/40/T%201733-98%20Dom%202006-01-20%20%20Bilaga.pdf). I den fortsatta processen till Högsta domstolen ingick 105 markägare, således inte samtliga här nedan listade. Vilka som hoppade av är för mej okänt.

Kärande / Fastighetens belägenhet

1. Berth Hägglund, Sunnansjö, Aspeå, Hyngelsböle, Långfällan
2. Kjell-Ove Strandberg, Aspeå
3. Sven-Arne Berglund, Ava
4. Per Berglundh, Ava
5. Kerstin Margareta Norén, Ava
6. Östen Möller, Ava
7. Karin Möller, Ava
8. Rolf Möller, Ava
9. Bertil Sjöberg, Ava
10. Ove Johansson, Ava
11. Allis Sjölund, Ava
12. Sture Sjölund, Ava
13. Mårten Kenneman, Ava
14. Per Olov Bäcklund, Ava
15. Torsten Jonsson, Baggård
16. Kenneth Moström, Bjärten
17. Brage Göstasson, Brattfors
18. Christina Rönnberg, Brattfors
19. Anders Rönnberg, Brattfors
20. Ann-Charlotte Lundgren, Brattsbacka
21. Yngve Lundgren, Brattsbacka
22. Doris Levisson, Brattsbacka
23. Ronny Levisson, Brattsbacka
24. Kerstin Nordell, Brattsbacka
25. Allan Nordell, Brattsbacka
26. Rolf Holmgren, Bredvik
27. Jens Östensson, Djupsjö
28. Elisabeth Häggström, Djupsjö
29. Ingvar Häggström, Djupsjö
30. Ann-Marie Engman, Djupsjö
31. Anders Engman, Djupsjö
32. Willy Ohlsson, Djupsjö
33. Elin Söderholm, Djupsjö
34. Anna-Lena Tavelin, Djupsjö
35. Tore Ledström, Djupsjö
36. Borghild Lundström, Gräsmyr
37. Gunnar Lundström, Gräsmyr
38. Stellan Bäckman, Gräsmyr
39. Erik Göran Jakobsson, Gräsmyr
40. Alf Olov Jakobsson, Gräsmyr
41. Roland Nyberg, Gräsmyr
42. Margit Åhman, Hallen
43. Erik Åhman, Hallen
44. Ingemar Åhman, Hallen
45. Martin Åhman, Hallen
46. Lars Helgesson, Hallen
47. Stefan Holmgren, Hummelholm
48. Ann-Katrin Berggren, Hummelholm
49. Leif Berggren, Hummelholm
50. Peter Nyberg, Hummelholm
51. Kurt Nyberg, Hummelholm
52. Ola Konradsson, Hyngelsböle
53. Eivar Ersholt, Hyngelsböle
54. Torbjörn Bergh, Hyngelsböle
55. Atle Evelid, Hyngelsböle
56. Joel Johansson, Högland
57. Roland Hörnsten, Hörnsjö
58. Ivan Norgren, Hörnsjö
59. Enok Nordstrand, Hörnsjö
60. Roine Eriksson, Hörnsjö
61. Gustav Gustavsson, Hörnsjö
62. Gunnel Ann-Kristin Lundström, Hörnsjö
63. Kent Lundström, Hörnsjö
64. Stefan Eriksson, Hörnsjö
65. Anita Dowald, Järnäs
66. Ulla Lindgren, Järnäs
67. Gunni-Gerd Wallander, Järnäs
68. Åke Häggström, Järnäs
69. Rolf Lennart Fällman, Järnäs
70. Hans Ögren, Järnäs
71. Siv Pettersson, Järnäs
72. Anita Eriksson, Järnäs
73. Kenneth Molin, Järnäs
74. Karl-Gunnar Eriksson, Järnäs
75. Ulrika Hurdén, Järnäs
76. Klas-Göran Sahlén, Järnäs
77. Gabriella Boström, Ledusjö
78. Astrid Johansson, Ledusjö
79. Nils Johansson, Ledusjö
80. Christina Rönnberg, Levar
81. Janette Johansson, Lögdeå
82. Bengt Johansson, Lögdeå
83. Ulla Nilsson, Mullsjö
84. Mårten Nilsson, Mullsjö
85. Erik Barrlund, Mullsjö
86. Arne Johansson, Mullsjö
87. Gun-Britt Nyman, Mullsjö
88. Tore Nyman, Mullsjö
89. Torgny Norén, Mullsjö
90. Håkan Magnusson, Mullsjö
91. Staffan Engman, Mullsjö
92. Ingalill Jonsson, Mullsjö
93. Kenneth Jonsson, Mullsjö
94. Elly Norén, Mullsjö
95. Urban Norén, Mullsjö
96. Lars Granström, Mullsjö
97. Birgitta Jacobsson, Mullsjö
98. Kent-Olov Olsson, Nordsjö
99. Jan Johansson, Nyåker
100. Catarina Söderberg, Olofsfors
101. Tommy Söderberg, Olofsfors
102. Karl-Erik Sandström, Stavsjöholm
103. Ann-Britt Sellman, Stavsjöholm
104. Torbjörn Sandström, Stavsjöholm
105. Tomas Sandström, Stavsjöholm
106. Niklas Sandström, Stavsjöholm
107. Martin Edvinsson, Stavsjöholm
108. Curt Jonsson, Sunnansjö
109. Henry Jonsson, Sunnansjö
110. Gunnar Åström, Sunnansjö
111. Elisabeth Granström, Sunnansjö
112. Sture Granström, Sunnansjö
113. Bernt Nyhlén, Sunnansjö
114. Mikael Hägglund, Sunnansjö
115. Ingrid Wallgren, Öre
116. Sven Öberg, Öre
117. Bo Sundqvist, Öre
118. Rolf Johansson, Öre
119. Rune Tjernström, Örelund

Läs Högsta domstolens dom HÄR.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om renbetesmålet i Nordmaling, Högsta domstolen, Nordmalings kommun, Nordmalings politiker

I min smak

Den här lampan ligger rätt i retrotrenden. Stommen av plastklädda ståltrådar är återanvänd, plastbanden är från ett gammalt lager men nya på just den här stålställningen. Gammalt men i nytappning. Snyggt!!!


Idén är lysande tycker jag. Behövde jag komplettera med en ny armatur skulle jag köpa den här varianten bums. Nu håller jag mig till min äkta 50-talare som inte är riktigt lika tuff, men med visst affektionsvärde ;-)

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om retrostil, retrotrend, 50-talet, stringpryl

En gammal magister

Morfar har slutat skolan,
han har haft sin sista examen i vår.
Åke har inte börjat än,
han är bara fyra år .

När man går där och undrar och undrar,
är det gott ibland att få talas vid.
Pappa och mamma har bråttom jämt,
men morfar har alltid tid.

Morfar går ofta och tänker tyst,
som han väntade fjärran bud.
Åke har också små egna problem,
det är blommorna, döden och Gud.

Morfar vet allt om blommor,
som ingen annan kan.
Om styvmorsviolen och rågens ax
kan ingen berätta som han.

Det var han som hittade stället,
där den första violen kom.
Men Åke har märkt, att döden
vet morfar ingenting om.

Men Gud törs Åke fråga om,
när morfar håller hans hand
och de går på sin långa vårpromenad
i morgonens blåa land.

Det är gott att hålla en hand i sin
och få tänka på allt i frid.
Vid livets början och livets slut
har mannen sin bästa tid

Bengt E. Nyström (1886-1959)
ur Nya valda dikter
utgivna 1976

Detta är en poet som jag inte kände till förrän jag efter pappas bortgång gick igenom ett bokskåp. Jag hittade ett tidningsurklipp med en dikt av Bengt E. Nyström. Dikten Händerna passade så bra till dödsannonsen. Så vi valde den. Sen dess har jag köpt ett par lyrikböcker av denne författare på antikvarisk väg. Finstämda dikter men från en annan tid...
.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Bengt E. Nyström, lyrik, En gammal magister

Snösmältning

Då snön smälter på våren blir det lätt lite lerigt på gårdsplanen där man rör sig som mest. Hos oss var det mellan bostadshuset och lagår´n.

Våren luktar så speciellt, både lite syrligt och GOTT i en och samma sniff.

Våran långhåriga katt Isa sitter på en gångbräda på gårdsplanen och lapar sol. Lådkameran har fått göra tjänst någon gång på 1960-talet.

Här har vi mamma med två hinkar stående på en tillfällig gångbräda vid bron.

Jag tycker det här systemet med brädor är så bra. Det har använts sen urminnes tid i skogrika trakter. Förstår ni vad jag menar? Att det blir för "fint" med betongplattor, kalkstenar eller skiffer. Det tycker inte jag hör en bondgård till i den här bygden med småbrukare, där inga riktiga storbönder funnits, än mindre adelskap. Min ambition är att behålla känslan av det som var här..

.

.

Vilsamt

Långfredagen var fram till 1969 en vilsam dag. Fram till dess fanns ett förbud mot offentliga nöjesetablissemang att hålla öppet och affärer, restauranger och danslokaler var därför stängda. Långfreda´n skulle minna om Jesu korsfästelse och död på Golgata.

Svart behöver inte enbart betyda sorg. Det här är en av de vackraste svarta tapeterna tycker jag. Lim & Handtryck.

Sverige blev tyst och stilla och att långfredagen var en sorgedag genomsyrade samhället. Allmän frid skulle råda och traditionen sa att folk skulle undvika onödiga aktiviteter och på bordet stod enkel mat.

Jag minns dock aldrig att det var olidligt tråkigt förutom en gång då jag ville brodera men förstod att det innebar arbete - det som jag tyckte var en fritidsysselsättning. Undrar just om det var mormor som påpekade detta!?

Numera skulle jag uppskatta att affärer och köpcentra var helt stängda. Vi behöver stressa av, vara oberoende av det kommersiella åtminstone en dag om året. En köpfri dag helt enkelt. Idag har jag haft en skön dag och nu ska jag koppla av med Trädgårdsfredag.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Långfredag, påsk, påsktraditioner

Äggäggägguppåtak...

Glad påsk alla ni där ute!!!

Är det inte märkligt att då jag var liten brukade TUPPEN värpa till påsk. I sanning ett ovanligt naturfenomen. Han värpte ett stort färgglatt ägg som endera hängde i ett snöre ner från taket över sängen eller så låg det under sängen. Någon enstaka gång hade han lyckats värpa under kudden utan att jag märkte då det skedde. Bara till påsk hände det. Och ägget gick att öppna. Däri låg söta saker i form av karameller. Några i form av ägg de också, prickiga sådana. Hur gick detta till??? Har ni liknande minnen av övernaturliga händelser?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om påsktradition, tuppen värper ägg, påskägg

1960-talet kallar...

.
op-mode, Twiggy, Berlinmuren byggs, Martin Luther King mördas, popkonst, Beatles, Vietnamkriget, rivning av byggnader i svenska stadskärnor, högertrafik, Lajka, sexdagarskriget, första månlandningen, första besöket hos damfrisörskan, Kennedy mördas, Grupp 8, ungdomsrevolten 1968... 
I efterhand upplever jag som 50-talist att jag alltid var lite för ung för att helt haka på 60-talets samhällsutveckling. Vid studentrevoltens år gick jag ju bara i grundskolan och förstod ganska lite av vad som skedde, detta kanske också beroende på den samhällstillhörighet jag hade. Men kul hade jag. 70-talet har påverkat mitt medvetande mer. Op-modet glömmer jag dock inte. Jag beundrade de vackra svartvita kläderna med stora geometriska mönster som de "stora" flickorna hade. Så enormt vackert!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om 1960-talet

Tid och rum

Jag var 4-5 år då jag åkte buss med morfar in ditta Vall´n. Ett äventyr. Busstationen låg snett emot bokhandeln som syns till vänster. Busstationen låg längre till vänster alldeles mitt emot korvkiosken. Kyrkvallen är ett litet samhälle, kvarteren är inte ihopbyggda utan ett kvarter består av friliggande byggnader med insyn in på de grönskande gårdarna mitt i kvarteret.

Morfar slog sig i slang med bokhandlerskan som stod på en stege och höll på att putsa skyltfönstren som vette mot busstationen (tänk vilka saker man minns!).

Gissar att vykortet är från 40-talet.

Morfar och jag vandrade vidare hand i hand upp mellan husen på vykortet. Kanske gick vi in på apoteket som låg och ligger längre bort till vänster i bokhandlarkvarteret. Vi gick och gick och gick och plötsligt såg jag tanten på stegen igen. Men från ett annat håll, vi hade rundat kvarteret. DET var en hisnande känsla. Det var första gången jag upplevde rumslighet i ett planerat område med gator. Känslan av rumslig samtidighet var överväldigande. Jag var ju van vid vindlande, icke planlagda vägar och naturens ordning i skogen. Känslan var så enormt stor för den lilla flickan som var jag, att den fortfarande sitter kvar i mitt minne. Den rumsliga upplevelsen är viktig att kunna uppleva för en arkitekt, kanske började vandringen mot mitt yrkesval redan där!

Till höger på vykortet ligger den byggnad som under många år hyste Öbergs damfrisering. Som nybliven tonåring skulle jag komma att besöka Ebba Öberg för att bli riktigt kortklippt för första gången i livet. Huset finns ännu kvar, likaså bokhandlarns byggnad.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om municipalsamhälle, gator, öppna kvarter, morfar, rumslighet, samtidighet, gammalt vykort

Klippa håret

Det här bomullstygets mönster och tunna men täta kvalitet kommer för alltid att vara förknippat med hårklippning för min del.

Vassa saxar med välsmorda skruvar.

Usch vad den här kunde slita om det gick för fort att föra den framåt i nackhåret i förhållande till hastigheten i handens klipprörelser.

Det här är frisörstolen. Jättekul att sitta på den och bli snurrad till högsta höjden med blommiga skynket över axlarna.

Den här manicken har inte provats på mej, det ser ut att vara för män. Fast det står att den kan användas för borttagning av generande hårväxt förstås. Och det var väl kvinnor det riktar sig till då. Utbytbara rakblad placerade i hårdplast från 70-talet. PAT.P DESIGN.P. ab harry. MADE IN SWEDEN. Det blir allt svårare att få tag i lösa rakblad. Engångshyvlar har tagit över. Eller elektriska rakapparater.

Minns jag rätt var det som nybliven tonåring jag för första gången gick till en frisörska. Det var dära Vall´n hos Öbergs damfrisering. Kommer du som läser ihåg första besöket på en frisersalong? Jag minns att jag inte var alldeles nöjd förrän efter några dagar. Det tog tid att vänja sig med tjejpolisonger och synliga öron.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om frisersalong, hårfrisörska, frisyr, klippning, hårsax, damfrisering

Håll naturen ren

En kampanj som fastnat djupt i mej är Håll Naturen Ren. Den lanserades på initiativ av Svenska Naturskyddsföreningen 1962 och då användes logotypen för första gången. Numera är det en stiftelse som heter "Håll Sverige rent".

Att jag fastnat för budskapet i kampanjen beror på att jag var i lämplig ålder för att påverkas och att logotypen var så vacker - så tydlig, klar och distinkt. Snygga färger och det som tilltalar mej är den stiliserade bilden av skogen som speglar sig i sjön. Så svenskt. Genial tycker jag fortfarande. Sen höll, och håller, jag med om det som kampanjen ville peka på: att vi ska vårda vår natur väl.

År 1940 kunde samma budskap se ut så här:

Hör nu, jag ger dig värme i din ugn, kraft i din motor, sprit i din kropp, papper och silke och tvål - är detta vad du ger mej!?

Ur Lutfisken 1940.

De jag pratar med om att hålla naturen ren har lite olika meningar om vad det innebär. Och vad allemansrätten tillåter. Jag tycker mej se skillnader beroende på om man bor norr eller söder om Dalälven, dvs hur många kvadratmeter skog man har per person.

Jag lägger ut en enkät i högerspalten. Det ska bli spännande att se hur och om ni över huvud taget svarar.

Frågan lyder så här:

Tycker du att det är ok att dumpa trädgårdsavfall i skogen på annans mark även om det finns en gratis återvinningsstation i kommunen?

Och svarsalternativen är:

* Ja, det spelar ingen roll då dumpade grenar, löv och växtrester multnar om ett antal år.

* Nej, det är inte trevligt att ta skogspromenader, plocka bär och svamp om man hittar sådana dumpningsplatser.

* Ja, vi har enorma arealer med skog i Norrland. Det är så liten procent av ytan som upptas av trädgårdsavfall.

* Nej, använd kompost på egen tomt eller bränn avfallet i ett hörn av den egna tomten.

* Ja, om det är närmare till skogen än till kommunens avgiftsfria miljöstation. Man sparar in bensin och därmed minskas koldioxidutsläppet om man dumpar i skogen.

* Nej, allemansrätten innebär inte att skogen är en fri att använda som trädgårdsavfallsplats.

(Var lugn, din integritet hotas inte då privat åsiktsregistrering inte kan göras på bloggen.)

Kanske har även andra bloggare åsikter om Håll naturen ren, allemansrätten, sopor, skräp, återvinningscentral, miljöstation, skogen

Manchettknappar

Jo, i gömman dväljs manchettknappar. Min fars. Själv minns jag knappt att han hade skjortor med manchettknappar.

Manchettknappsgömman i den magiska asken.

De här tycker jag är de allra vackraste och förmodligen de yngsta. Stilrent 60-tal. De här minns jag faktiskt att han använde. Se vilken stiligt form och färg. Med ett tryck på lillknappen på den ena öppnas de.

Här syns en knapp av vardera i samlingen, alla olika varianter är med från den enklaste med två hopsydda små vita 4-hålsknappar till den mer intrikata 60-talsmojen. Jomen, det här gillar jag att titta till. Stilhistoria inom ett snävt område.

Faktiskt tycker jag det här är intressant att spara, särskilt som jag vet hur pappa sparade enkla föremål efter sin far, min farfar. Det ger mej trots allt något slags förhållande till farfar som jag aldrig träffat och därför inte har något minne av. Han dog innan jag föddes.

Och här är gömman igen. Som en sluten mussla gömmer den sitt enkla innehåll... med en enkel tryckning öppnar den sig. Simsalabim!

I tidskriften Hemslöjden såg jag för några år sedan en beskrivning på hur en sådan här tygask tillverkas. Men tro att jag hittar beskrivningen då jag bläddrar och bläddrar igenom årgångar...nej. På nätet hittar jag efter kort letande följande beskrivning på hur man gör en gömma av tyg och kartong: http://talamodspasen.blogspot.com/2010/03/sy-en-ask.html  (Men min gulvita har ungefär samma längd som bredd.)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tygask, gömma, knäppask, sy en ask, tygdosa

Hemlis

En magisk ask. Tre lika stora triangulära kartongbitar klädda med tyg. Blått på insidan, gulvit-randigt på utsidan. En hemlig gömma, antagligen något äldre än vad jag själv är. Lika roligt att öppna och kika in nu som förr.


Vad som gömmer sig där? Ja, det kan ni inte veta...
.
.

Konken

Masonite-fabriken i Rundvik begärd i konkurs. Vi får se vad som händer, kanske går en epok i graven efter så där 80 år. Träfiberskivor är inte speciellt inne just nu.

Går inte företaget att rekonstruera kanske träfiberskivor av märket Masonite blir framtidens material att byggnadsvårda och bevara. Jag har ett Masonite-kök som jag är väldigt glad över som ni förstått. Tjoho!

Åsså finns en hel del föremål av just Masonite, förmål som många antagligen inte sparat på. En kanot, klädgalgar, skrin, bricka...  från Masonite-bältet!

Jag har även minne från ett sommarjobb som brandvakt på Masonite-fabriken sommaren efter gymnasiet, ett jobb som sen övergick i några månader med städning på fabriksgolvet. Ofta stannade jag till och tittade på processen. Det pyste och ångade vid pressarna och det bildades brunt damm som skulle bort. Jag sopade och resultatet syntes genast om det än var lika dammigt dagen därpå. Det luktade så gott. Fick även inblick i tillverkningen och det har varit av godo. Minns de stora pressarna och pater-noster-verket. Stämningen i fabriken minns jag som god men jag nuddade förstås bara ytan under den korta tid jag var där. Efter nyåret började jag på ritkontoret hos Hägglunds i Gullänget, Örnsköldsvik. Där gjorde jag maskinritningar av enklare slag, en ganska bra förberedelse för Kungliga Tekniska Högskolan där jag började samma år.

.

Kikare för en enögd pirat

En tubkikare passar väl till en enögd. Min pappa var blind på ena ögat. Han hade en tubkikare och det är väl inte så speciellt, men den här var väldigt kul för ett barn att förlänga och låtsas titta ut över havet mot annalkande fartyg. Och händerna luktade alldeles speciellt av mässingen då man använt kikaren.

Sjörövarkikaren var en rolig leksak en gång i tiden.

I mitt hem hade vi även en mindre kikare som bara hade en lins. Avsedd för pappa förstås. Skulle vi familjemedlemmar med två ögon använda den blundade vi med det ena ögat. Avståndsbedömningen är naturligtvis lättare att göra med två okular.

Det här påminner mej väldigt om barndomens fågelskådande hemifrån gården eller under någon sparktur, särskilt på våren. En fin läderväska med axelrem hör till.

Det finns en tanke bakom allt!

..

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kikare, tubkikare, sjörövare, ett okular, fågelskådning

Hänga tvätt

Här är det vinter, kanske 60-tal, och mamma Karin hänger lite tvätt som hon tvättat för hand inomhus i köket förmodar jag. I bakgrunden syns en grå lada som ännu står kvar, peppar, peppar... Jag trivs med att se den, med att se spåntaket, med att se det lappade spåntaket. Så såg det ut förr, inte ens ett liv bort.

Vinterarbete, endast det nödvändigaste hängdes utomhus.

Sommararbete på 60-talet fångat på ett blekt fotografi. En stor vittvätt med lakan och handdukar har hängts för tork mellan lagård och bostadshus. Det här kan ha varit före påslakanens inträde i hushållet då den amerikanska bäddningen blev vanlig. Vittvätten har kokats utomhus i en vattenvärmare och sköljts i bunke med rinannde vatten. Den flätade tvättkorgen var vanlig i hela landet.

På bilden hänger en trasmatta på tork på en träställning. Sådana ställningar var vanliga på gårdar förr. Jag tänker återkomma till dem vid tillfälle. Tvättlinorna här på gården, de spändes upp mellan väggen på lagården och bostadshuset, knaparna finns fortfarande kvar.

Till sist ett husmorstips - häng lakanen med baksidan utåt på klädsträcket, klestrecke. Då lakanet är torrt och jag ska ta ner det, viker jag det dubbelt först en gång åsså en gång till . Då kommer framsidan utåt och det går som en dans att sträcka, dra, mangla eller vad man nu har för rutin. Själv brukar jag därefter dra lakan inomhus med assistans av mannen i mitt liv. Det blir en riktig dragkamp. Då de är dragna lägger vi dem på bordet, viker och rullar ihop dem var för sig. Lätt är det, fint blir det. Precis så gjorde man i mitt hem en gång i tiden. Som jag minns nu var det en av de få saker som pappa hjälpte till med av "husmorssysslorna". HÄR kan ni läsa en vacker beskrivning av ett barndomsminne med drag i (som jag blivit tipsad om, tack!)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tvätt, hängning av tvätt, husmorstips, vattenvärmare, dra lakan, rulla lakan, mangla

Retrorätt

Även inom retrovärlden styr trenderna.

Här i morfars hus finns saker som idag är rätta, imorgon ute - som har varit inne men som är på väg ut.
Det fina med morfars hus är att jag inte behöver bry mig om detta. De saker som finns här finns här och ska vara här. Oavsett om de är retrorätta eller inte. De är de rätta här för de hör till mitt barndomshem. Ni har väl förstått att jag bloggar just för att visa på den inställning jag har till just denna gård och detta med prylhysterin. Antishopping. Det handlar om avväganden om saker ska "förbättras", göras om, göras nytt, vara som de är. Det som kan vara svåra avväganden för mej är sådant som många aldrig reflekterar över. Det är så självklart att göra nytt, byta ut och då kanske "barnet slängs ut med badvattnet".

Men för det mesta gör det livet lätt att vara nöjd med, att uppskatta det som redan finns eftersom jag inte behöver leta efter inneprylar. Det är faktiskt ganska lyxigt att ha det så här.

Jag slipper köpa en massa prylar för att skapa mig en identitet. Bra va?

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om prylsamhälle, förnöjsamhet, retrotrend, affektionsvärde, antishopping

Mitt hjärta rymmer många kor

En Stockholmsweekend. Massor med bra inplanerade saker att göra. Men på lördageftermiddag fanns ett hål i schemat och då fann maken på att vi skulle gå på bio. Han känner till min fäbless för kor.

Han föreslog "Ko-kvinnorna" av Peter Gerdehag och Tell Aulin som gick på Zita på Birger Jarlsgatan. Filmen är inspelad i Sibbalt, Halland. Handmjölkning är mer sällsynt än havsörnar och pilgrimsfalkar idag faktiskt. Men för 50-60 år sen såg det ut så här på en halv miljon ställen i Sverige.

Den här filmen är beklaglig, delvis vacker, oromantiserad, beklämmande. Både riktigt stor olust och igenkännandets glädje hann fara genom kroppen ett antal gånger. Så här gick det inte till i min barndom.

Filmen tog nittiofyra minuter av mitt liv och de var inte bortkastade. Se här en liten trailer.

Filmen Hästmannen av samma Gerdehag och Aulin har jag sett två gånger. Gerdehag har en förmåga att i film hitta udda personligheter. För övrigt har han fotograferat vackerboken Bygden där vinden vände. Skrev gjorde Mårten Aronsson. Hela boken är en kärleksförklaring till det levande och vackra småbrutna småländska landskapet.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Kokvinnorna, handmjölkning, Gerdehag, Aulin, Bygden där vinden vände