Ny begivenhet

Nu kan man åka rulltrappa i Nordmalings kommun. Yes! Allt sedan höstens invigning av Botniabanan med resecentrat finns möjligheten att roa sig med att åka självgående elektrisk rullande trappa ;-) Jag ser det i den turistbroschyren som kommer direkt från tryckpressarna.

Det kan behövas lite skoj i en kommun med svårlösta interna problem i kommunhuset, en ny turistattraktion sitter perfekt för kommunens innevånare ;-)
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om turistattraktion, rulltrappa, Botniabanan, marknadsföring, Nordmalings kommun, kommunchef och kommunalråd, hund och katt

Hus med historia

Det HÄR är det objekt som ligger närmast morfars hus och som får bidrag ur de totalt 30 miljoner kronor som regeringen satsar i projektet Hus med historia. Sveriges Hembygdsförbund samordnar satsningen.
Grundsunda hembygdsgård beskrivs så här: Hembygdsgården bedöms ha ett högt arkitektoniskt och miljömässigt värde, dessutom kulturhistoriska dokumentvärden.

I Grundsunda gick min farmorsmorfar och läste, dvs. konfirmerades. Södra delen av Nordmalings socknen hörde på den tiden till Grundsunda. Jacob var då inneboende i en av de små stugorna som fanns vid kyrkan. Själv är jag väldigt förtjust i Grundsunda hembygdsgård, inte just för kopplingen till Jacob, utan för att den känns väl omhädertagen och omtyckt av de ideella krafterna i hembygdsföreningen. Mangårdsbyggnaden är ditflyttad från Skede by.

Det här är ett foto från det Skede som var förr. Byggnaderna på bilden vet jag inget om men huvudbygganden liknar Grundsunda hembygdsgård. Kan det vara denna som flyttats?  I så fall är det ett härligt sammanträffande som jag inser just som jag skriver detta inlägg. Se så levande vackert! Även i min hemby har vi haft det så här. Detta kallar många för fattig-Sverige, Lort-Sverige eller andra nedlåtande epitet. När ska vår syn på 1900-talet ändras? Det är inte förrän det går in i folks medvetande att detta var en levande landsbygd, folk trivdes minst lika bra som nu men omständigheterna med urbanisering, rationalisering av jordbruket, industrialisering mm gjorde att de sociala förhållandena ändrades. Att leva i en förändringstid där de förhållanden man lever i ska bort enligt regeringen/staten - det är inte roligt. Jag upplevde den norrländska landsbygden på 1970-talet då samma politik gjorde levnadsförhållandena för de som ville bedriva småskaligt jordbruk omöjliga. Det var inte angenämt och har präglat mej för livet!

Under det senaste halvseklet har vi svenskar fått oss itutat självbilden att Sverige var fattigt, smutsigt och eländigt. Men vi, svenska folk, har varit duktiga och arbetat oss ur detta, vi har lyckats få en bruttonationalprodukt med ständigt stigande kurva som gör att vi ser ner på tidigare levnadssätt. Nå, hur levde man i Norge, Finland, Danmark, Tyskland, England, Spanien osv. på första halvan av 1900-talet? Ärligt talat tror jag knappast det var så stor skillnad om man jämför de olika samhällsklasserna rakt av. (Skulle jag välja arbetsinriktning idag skulle jag forska om detta.)

Har vi det bättre för att vi har pool, bubbelbadkar, ljust & fräscht kök med ismaskin i kylskåpsdörren, stor kortklippt gräsmatta att åka gräsklippare på? Mår vi bättre? Umgås vi mer? Har vi mer tid så vi slipper stressa? Vilka värden är viktiga i en människas liv? Inte tror jag på den bild av Sverige förr i tiden som vi blivit lärda!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hus med historia, hembygdsgård, Grundsunda, hembygdsförbundet, rationalisering, jordbrukspolitik, fattig-Sverige, Lort-Sverige, levnadsförhållanden, självbild, pool, bubbelbadkar, ismaskin, ljust & fräscht, politik

Vid husväggen

Bland det bruna fjolårsgräset sticker vita blommor upp. Det dröjde länge innan jag fick namn på de här oansenliga växterna som var de första vilda växter som blommade på nära håll utom knuten då jag var barn. Tussilagoställena låg ganska långt bort härifrån.

Backskärvfrö var det jag som mycket liten plockade in med korta skaft och glädjefylld överlämnade till mamma som blev glad och satte blommorna i en äggkopp. Nu står de i full blom utanför mitt och morfars hus tillsammans med rysk blåstjärna som jag fört hit. Snart kan man ha picknick ute i det gröna.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om backskärvfrö, vårblommor, scilla

På byrån

Lite vårgrönt blåbärsris, svepaskar och en modern rispudel.


That´s it! Springtime.

Just idag kom hon

... ladusvalan! Hon är väldans välkommen hit!!!

Bilden kommer härifrån.
.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ladusvala

En god hamn

I helgen var vi ut till naurreservatet Kronören. Och till Gohamna, den goda hamnen. Den ligger verkligen skyddad från havets stormar, berghällarna en bit ut sluter sig som en naturlig pir med liten öppning.

En plats många gånger omtalad av föräldrarna som en vackert ställe, en plats dit de och vänner återvände gång på gång som unga. Kusten här var även då ett fågelparades, ett ställe för fågelskådande.

 En av alla dessa vackra tjärnar med den så välkända naturen.

I skogen finns fornlämningar kvar i form av platsen för gamla gistvallar. Stenhögarna som höll stolparna syns övertorvade på jämna avstånd. Landhöjningen har gjort att de nu finns ganska långt från havet, inne i granskogen. Fascinerande.

Så här såg det ut en gång. Hit kom fiskare långväga från, från Gävle och ännu längre söderifrån. Än idag kan man finna platser med gistvallar längs kusten. Norrfällsviken är en av dessa vid vackra "Höga Kusten". Och HÄR kan man läsa mer om världsarvet Kvarken.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Kvarken, gistvallar, Höga Kusten, fågelskådande, Världsarv

Hembygdsföreningarnas inriktning

Det här är aktuellt i min by - frågan om vad en hembygdsförening är. Existensen av en reell hembygdsförening saknas. En förening bildades 1979 efter att gamla skolan renoverats och i samband med att boken om byns historia kom ut. Då satsade man på att lyfta fram det kulturhistoriska arvet.

En gång i tiden fick man varje år ett väldigt stiligt medlemskort. Det var då det.

Tiden gick, ny ordförande kom, föreningen blev en bygdegårdsförening och anslöts till Bygdegårdarnas riksförbund. "Hembygdsföreningen" har idag ungefär 180 medlemmar om jag fått rätt information. En av dem är jag allt från begynnelsen.

Men den här s.k. hembygdsföreningen är inte och har aldrig varit ansluten till Sveriges Hembygdsförbund. Och det är himmelsvid skillnad på inriktning. Trots det har jag förstått att ingen ifrågasätter vad meningen med "hembygdsföreningen" är. Man har en lokal att hyra ut eller träffas i, således en bygdegård - that´s it!

Jag tänker eljest, jag tänker kulturhistoria trots att bara skärvor finns kvar av det som en gång var i bygden och en hel del håller på att vanvårdas bort just nu. Ibland tänker jag att det vore så mycket lättare att ha sina rötter här om jag inte vore skolad i det kulturhistoriska. Som datatekniker, civilekonom, kemist t.ex, skulle jag tänka på ett annat sätt, se allt som förstörs som en positiv utveckling. Förbannat att jag inte satsade på något annat! Att kunna analysera och ifrågasätta tycker jag mig kunna göra som klassresenär. En helhetssyn som dessvärre kan vara till besvär ibland. Jag önskar jag hade fler gelikar.

Men visst finns några fler som bryr sig. Stolthet går hand i hand med lokal identitet som är grundad på kultur och historia. I en tidigare kommentar skriver Christina i Grannäs: Med vår historia färskt i minnet blir morgondagen lättare att förstå. Så sant som det är sagt! Men det gäller inte just här.

..
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hembygdsförening, hembygdsförbund, bygdegårdsförbund, kulturhistoria, klassresenär, analys

Blir du lönsam lille vän

Så här såg det ut då jag gick i grundskolan. Målningen av Peter Tillberg utfördes 1971-72 och är skrämmande ren, vacker, hygienisk, typiskt folkhemsk, otäck, naken i sin fotorealism.


Bilden finns i många upplagor på nätet, varifrån jag lånat den.

Hur har detta format mej?
Lyckades skolan göra mej till en ifrågasättande, tänkande och problemlösande individ eller var meningen snarare att göra mej till en i kollektivet, en som gör som farbror makten eller staten vill? En följsam jasägare?? Har jag varit nationen till last eller nytta?
.
.

Rödpennan

Kommer ni ihåg de rödblå pennorna som fröken eller magistern använde i grundskolan? Kanske var det bara i låg- och mellanstadiet? Då jag hittade några sådana här i en bokhandel som skulle lägga ner - då slog jag till och köpte minnen. Den här är tillverkad av Blyertsfabriken Viking i Malmö och heter 850-blåröd.

Det var trots allt sällan jag var rädd för rödmarkeringar för jag var en "duktig" och läraktig elev, men visst syntes bockarna tydligt med rödfärg. I lågstadiet fick man gå fram en och en till fröken Tora som satt i katedern och rättade det vi skrivit eller räknat, allt eftersom vi blev färdiga med övningen. Då stod man bredvid fröken och hade möjlighet att titt ut över klassrummet. Ibland blev det kö för att få rättat.

Det här är ett uppslag ur två anteckningsböcker från 7:an och 8:an som jag har i arbetsbokshyllan bland matematiska formler och tabeller, handböcker i äldre byggnadstekniker, sektionsfakta ROT, Arkivguide för byggnadsforskare, Städfrågan i kulturhistoriska miljöer och allt annat möjligt roligt ;-)

Jag tittar faktiskt i de här anteböckerna som behandllar LINEARRITNING ibland. Va!!? Jag är mycket tacksam för att vår klassföreståndare och teckningslärare Ivar Rönnberg gnetade med oss med de här övningarna och lärdomarna, Ivar alltid elegant med kavaj och fluga. Så här kunde uppgifterna vara utformade:

Givet: En sträcka.

Sökt: Sträckan delad i gyllene snittets proportioner.

Givet: En cirkel.

Sökt: En regelbunden femhörning inskriven i cirkeln.

A) med hörnet mot en given linje.

B) med en sida parallell med en given linje.

Givet: En cirkel.

Sökt: En spiral konstruerad av cirkleln.

(Att detta handlar om Fibunacci-tal berättade inte Ivar. Åtminstone har jag inte antecknat det, men gyllene snittet och snäckformen är uppbyggd kring Fibunaccis talserie). I 7:an hann vi med en lång introduktion samt 13 figurer, i 8:an 33 figurer.

Ivar Rönnberg var en autodidakt konstnär. I hans motivvärld förekom skogsväsen och natur målad med pastellkrita. Formatet var ofta långsmalt som 60-talet förespråkade. Hans hustru Beda Rönnberg blev en erkänd naivistisk konstnär.

Jag är mycket glad över att ha haft Ivar som teckningslärare i högstadiet. Mycket! Vi elever bad emellanåt att han skulle visa sin märkliga egenskap att kunna skriva med båda händerna på gröna tavlan med sin vackra handstil - med den högra blev handstilen rättvänd, med den vänstra spegelvänd. De gånger han väl ställde upp på vår begäran var märkliga stunder som finns kvar i mitt minne.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om teckningslärare, Ivar Rönnberg, linearritning, Fibunaccital, gyllene snittet, rödpenna, naivistiskt måleri, Beda Rönnberg,

Resa i minnet

Detta tycker jag är ett fint förmedlat barndomsminne som jag hittade i en dagstidning:

Resan till moster Elin

Har ni nånsin åkt tåg mellan Luleå och Boden?

Jag ska berätta för er hur en sån resa gick till på 1930-talet. Pappa som var vid järnvägen försåg oss, mamma och mig med en liten hård grön biljett som skulle ta oss till moster Elin i Boden. Vi satt ensamma i en andraklasskupé, i två mjuka soffor och väntade på avgångssignalen. I rätt sekund skulle den ges av stinsen som hade ett rött band kring uniformsmössan. Så svängde han sin spade, en rund vit skiva med en grön rand, och lokföraren släppte på strömmen. Konduktören stod vid den sista vagnen och hoppade på den i farten. Jag upplevde tyvärr aldrig att han inte hann med tåget och blev kvar på perrongen.

I kupén som var prydd med bruna fotografier av Lapporten och Sarektjåkko, fanns det mycket att göra. Dubbeldörrarna kunde dras ihop och låsas med en klaff, ett handtag på väggen kunde flyttas mellan Varmt och Kallt, och Notbremse kunde studeras.

Efter några minuter var vi i Notviken. Då visste jag ännu inte att det var en historisk plats, nämligen Martin Ljungs födelseort. Jag drog så hårt jag kunde i en tjock läderrem under fönstret, och tåget stannade. Efter Notviken inträffade den sensationen att nästa station, Gammelstad, dök upp på andra sidan av tåget. Nu hade konduktören, med ett ljusblått band kring mössan, hunnit fram till vår kupé. Han lyckades öppna dubbeldörrarna och kom in och klippte ett runt hål i den gröna biljetten.

Stationerna radade upp sig i snabb följd: Södra Sunderbyn, Norra Sunderbyn och Sävast. Några kor blev skrämda och skumpade iväg över fälten, en järnvägsövergång klämtade och hindrade en ensam cyklist att ta sig över. Men fortast rusade telefonstolparna.

En dörr ledde ut till vagnens öppna plattform. Här blåste det, och kopplingarna mellan vagnarna slet och skramlade, men ingenting lossnade.

Toaletten var intressant. Upplyft först båda locken. Nedlägg därefter det undre om så erfordras. Klara besked. Om man upplyfte båda locken, såg man hur fort marken där nere försvann.

En stins svängde sin röda flagga. Vi var på Bodens central, 16 meter över havet. Vi hade kört i en uppförsbacke från Luleå. Nu promenerade vi förbi Bodensia och Synnergrens Begravningsbyrå ända hem till moster Elin.

Harald Åström
Litteraturkännare och före detta svensklärare
E-kuriren måndag 10 januari 2011

Detta fastnade jag för. Så fint och kärleksfullt berättat minne. Krönikan finns inte på nättidningen så länkning är omöjlig.

Själv var jag ganska gammal då jag åkte tåg första gången. Närmaste station var Nyåker längs stambanan och jag bodde vid kusten. Varken till Örnsköldsvik eller Umeå åkte man tåg, men väl till släkten i Uppsala. Och första tågluffen med två kamrater startade i Nyåker!
.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Resan till moster Elin, Harald Åström, krönika, e-kuriren 10 januari 2011

Tråg nu och då

Mjölktråget från morfars föräldrar Johan Olof och Klara har övergått från flytande till fast innehåll. Härligt att det har en funktion och kan stå framme här och nu som annat än bara ett prydnadsföremål från allmogetiden. Den engelskt röda tunntunna linoljefärgen ser ut som den vore målad igår.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om mjölktråg, tråg, spisbröd

Fragila lämningar

Det här är bilder från skogen. Ett stycke skogsmark i min hemby. Fotona tog jag för några år sedan så det är osäkert hur här ser ut idag. Än sen då?

Hur som helst är detta kulturmiljö i skogen. Det är ett kulturminne som länsstyrelsen i Västerbotten inte har med i sina register. Däremot har länsmuseet i Västernorrland inventerat det med min pappa som ciceron. Det var även han som visade mej platsen för första gången.

Det som syns närmast i bild, den halva mossiga ovala stenringen, är arran, en samisk eldstad. En platsmarkering har satts upp, det är trästören i stenröset som syns bak i bilden. Någon har "förbättrat" röset och använt stenar ur kultur-minnet arran. Gud hjälpe vilken vettvilling! Hoppas det var omedvetet, men säker kan ingen vara, en fejd har ju rasat här.

Kring arran var en transportabel bågstångskåta uppförd.

Detta är således ett fragilt kulturminne, sådana är alla samiska fornlämningar. Fragila, lätta att förstöra och därmed lätta att glömma. Lätta att förstöra med skogsmaskiner, lätta att förstöra för den som vill.

Detta är ett träd på rot som varit stolpe till njalla, en stolpbod upphöjd från marken för att skydda den mat som förvarades där från rovdjur. Man kan se människogjorda märken i stammen (för stegen man tog sig upp på antar jag). Stammen är cirka 1,9 meter hög.

"Stubben" har markerats med gult pappersband. Antagligen för att inte tas bort då det avverkades på skiftet intill. Gott så!

Det ni sett på bilderna ovan är resterna av vintervistet för Grans sameby i Ammarnäs, använd in på 1900-talet. På byns skogsmark finns resterna av två samevisten. Senare på 1900-talet, berättade pappa, bodde samer tillfälligt däre lill-Antes dära Marningen (nära Lungdalsviken). Detta huset revs då Botniabanan drogs fram.

Enligt morfar, som berättat för min intresserade pappa, provianterade lapparna salt, mjöl och annat som renskötsel och natur inte gav, genom att spänna en härk för ackjan och fara ner till lanthandeln "Lögdboa" och köpa det som krävdes. Morfar, som bodde nära vägen på Halla, berättade att en gång då en same kom körande med en mjölsäck i ackjan, vägrade renen att igenom grindhålet med höga stolpar på sidan som den var rädd för. Efter en hel del besvär passerade de dock och kunde via Löta ta sig upp till "fjället".

Morfar berättade också att han som ung inte hade en suck att på skidor hänga med den lapp som tog sig uppför Hallberget på skidor med stigskinn och med en enda stav.

Enligt morfars berättelse, ska en av samerna som bodde i vintervistet här nere vid kusten, ha varit nämndeman i Lycksele. Två dagar innan ting skulle hållas, klev han på skidorna, lade staven på axeln och skidade iväg till Lycksele, en sträcka på cirka 12 mil fågelvägen. Det ni!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om arran, eldstad, samisk boplats, sameviste, njalla, stolpbod, Grans sameby, nämndeman, Lycksele, lappar

Renbetesmålet i Nordmaling

Idag föll Högsta Domstolens dom angående renbetesmålet i Nordmaling. Samerna vann den mångåriga tvisten om renbetesrätten här vid kusten. Läs Dagens Nyheter, SvD och lokala Västerbottens Kuriren.

Så här undrade två unga journalister på förstasidan av kulturdelen i min nuvarande hemkommun den 25 februari 2011, den dag då förhandlingarna i HD avslutades och väntan på domen startade:

Själv tycker jag det är förfärligt att få höra, då jag på frågan var jag kommer ifrån, svarar N-ling och få veta av insatta bekanta: "Jaha, du kommer där uppifrån där de är rasister."

Jag är inte så stolt över min hemkommun och det handlar inte bara om markägarnas aggressiva tongångar i renbetesmålet. Det är och har länge varit otrevlig lekstuga i kommunhuset. Därför tror jag på en storkommun så upptagningsområdet för politiker från alla läger och tjänstemän blir större, urvalet bredare.

De svenska markägarna påstår bland annat att renarna trampar ner skogsplanteringar. Svenskarna anser att samerna ska ha färre renar i hjordarna, att samernas renskötsel ska gå till som på 50-talet. Borde då inte svenskarnas skogsbruk gå till som det gjorde då också, dvs. utan stora kalhyggen och utan likåriga skogsplanteringar. Borde inte svenskarna sköta sin skog utan stora maskiner om samerna ska sköta sina renar som man gjorde innan maskinernas tillkomst?

Här har jag skrivit mer om samer: Vandrande by och Ångermanland.

*****

Nedan finns de markägare som deltog i renbetesmålet i Nordmaling T 1733-98 med tingsrättsdom 2006-01-20 till samernas sedvanerätts fördel. Denna förteckning hittade jag då på nätet, nu borttagen (http://svt.se/content/1/c6/52/26/40/T%201733-98%20Dom%202006-01-20%20%20Bilaga.pdf). I den fortsatta processen till Högsta domstolen ingick 105 markägare, således inte samtliga här nedan listade. Vilka som hoppade av är för mej okänt.

Kärande / Fastighetens belägenhet

1. Berth Hägglund, Sunnansjö, Aspeå, Hyngelsböle, Långfällan
2. Kjell-Ove Strandberg, Aspeå
3. Sven-Arne Berglund, Ava
4. Per Berglundh, Ava
5. Kerstin Margareta Norén, Ava
6. Östen Möller, Ava
7. Karin Möller, Ava
8. Rolf Möller, Ava
9. Bertil Sjöberg, Ava
10. Ove Johansson, Ava
11. Allis Sjölund, Ava
12. Sture Sjölund, Ava
13. Mårten Kenneman, Ava
14. Per Olov Bäcklund, Ava
15. Torsten Jonsson, Baggård
16. Kenneth Moström, Bjärten
17. Brage Göstasson, Brattfors
18. Christina Rönnberg, Brattfors
19. Anders Rönnberg, Brattfors
20. Ann-Charlotte Lundgren, Brattsbacka
21. Yngve Lundgren, Brattsbacka
22. Doris Levisson, Brattsbacka
23. Ronny Levisson, Brattsbacka
24. Kerstin Nordell, Brattsbacka
25. Allan Nordell, Brattsbacka
26. Rolf Holmgren, Bredvik
27. Jens Östensson, Djupsjö
28. Elisabeth Häggström, Djupsjö
29. Ingvar Häggström, Djupsjö
30. Ann-Marie Engman, Djupsjö
31. Anders Engman, Djupsjö
32. Willy Ohlsson, Djupsjö
33. Elin Söderholm, Djupsjö
34. Anna-Lena Tavelin, Djupsjö
35. Tore Ledström, Djupsjö
36. Borghild Lundström, Gräsmyr
37. Gunnar Lundström, Gräsmyr
38. Stellan Bäckman, Gräsmyr
39. Erik Göran Jakobsson, Gräsmyr
40. Alf Olov Jakobsson, Gräsmyr
41. Roland Nyberg, Gräsmyr
42. Margit Åhman, Hallen
43. Erik Åhman, Hallen
44. Ingemar Åhman, Hallen
45. Martin Åhman, Hallen
46. Lars Helgesson, Hallen
47. Stefan Holmgren, Hummelholm
48. Ann-Katrin Berggren, Hummelholm
49. Leif Berggren, Hummelholm
50. Peter Nyberg, Hummelholm
51. Kurt Nyberg, Hummelholm
52. Ola Konradsson, Hyngelsböle
53. Eivar Ersholt, Hyngelsböle
54. Torbjörn Bergh, Hyngelsböle
55. Atle Evelid, Hyngelsböle
56. Joel Johansson, Högland
57. Roland Hörnsten, Hörnsjö
58. Ivan Norgren, Hörnsjö
59. Enok Nordstrand, Hörnsjö
60. Roine Eriksson, Hörnsjö
61. Gustav Gustavsson, Hörnsjö
62. Gunnel Ann-Kristin Lundström, Hörnsjö
63. Kent Lundström, Hörnsjö
64. Stefan Eriksson, Hörnsjö
65. Anita Dowald, Järnäs
66. Ulla Lindgren, Järnäs
67. Gunni-Gerd Wallander, Järnäs
68. Åke Häggström, Järnäs
69. Rolf Lennart Fällman, Järnäs
70. Hans Ögren, Järnäs
71. Siv Pettersson, Järnäs
72. Anita Eriksson, Järnäs
73. Kenneth Molin, Järnäs
74. Karl-Gunnar Eriksson, Järnäs
75. Ulrika Hurdén, Järnäs
76. Klas-Göran Sahlén, Järnäs
77. Gabriella Boström, Ledusjö
78. Astrid Johansson, Ledusjö
79. Nils Johansson, Ledusjö
80. Christina Rönnberg, Levar
81. Janette Johansson, Lögdeå
82. Bengt Johansson, Lögdeå
83. Ulla Nilsson, Mullsjö
84. Mårten Nilsson, Mullsjö
85. Erik Barrlund, Mullsjö
86. Arne Johansson, Mullsjö
87. Gun-Britt Nyman, Mullsjö
88. Tore Nyman, Mullsjö
89. Torgny Norén, Mullsjö
90. Håkan Magnusson, Mullsjö
91. Staffan Engman, Mullsjö
92. Ingalill Jonsson, Mullsjö
93. Kenneth Jonsson, Mullsjö
94. Elly Norén, Mullsjö
95. Urban Norén, Mullsjö
96. Lars Granström, Mullsjö
97. Birgitta Jacobsson, Mullsjö
98. Kent-Olov Olsson, Nordsjö
99. Jan Johansson, Nyåker
100. Catarina Söderberg, Olofsfors
101. Tommy Söderberg, Olofsfors
102. Karl-Erik Sandström, Stavsjöholm
103. Ann-Britt Sellman, Stavsjöholm
104. Torbjörn Sandström, Stavsjöholm
105. Tomas Sandström, Stavsjöholm
106. Niklas Sandström, Stavsjöholm
107. Martin Edvinsson, Stavsjöholm
108. Curt Jonsson, Sunnansjö
109. Henry Jonsson, Sunnansjö
110. Gunnar Åström, Sunnansjö
111. Elisabeth Granström, Sunnansjö
112. Sture Granström, Sunnansjö
113. Bernt Nyhlén, Sunnansjö
114. Mikael Hägglund, Sunnansjö
115. Ingrid Wallgren, Öre
116. Sven Öberg, Öre
117. Bo Sundqvist, Öre
118. Rolf Johansson, Öre
119. Rune Tjernström, Örelund

Läs Högsta domstolens dom HÄR.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om renbetesmålet i Nordmaling, Högsta domstolen, Nordmalings kommun, Nordmalings politiker

I min smak

Den här lampan ligger rätt i retrotrenden. Stommen av plastklädda ståltrådar är återanvänd, plastbanden är från ett gammalt lager men nya på just den här stålställningen. Gammalt men i nytappning. Snyggt!!!


Idén är lysande tycker jag. Behövde jag komplettera med en ny armatur skulle jag köpa den här varianten bums. Nu håller jag mig till min äkta 50-talare som inte är riktigt lika tuff, men med visst affektionsvärde ;-)

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om retrostil, retrotrend, 50-talet, stringpryl

En gammal magister

Morfar har slutat skolan,
han har haft sin sista examen i vår.
Åke har inte börjat än,
han är bara fyra år .

När man går där och undrar och undrar,
är det gott ibland att få talas vid.
Pappa och mamma har bråttom jämt,
men morfar har alltid tid.

Morfar går ofta och tänker tyst,
som han väntade fjärran bud.
Åke har också små egna problem,
det är blommorna, döden och Gud.

Morfar vet allt om blommor,
som ingen annan kan.
Om styvmorsviolen och rågens ax
kan ingen berätta som han.

Det var han som hittade stället,
där den första violen kom.
Men Åke har märkt, att döden
vet morfar ingenting om.

Men Gud törs Åke fråga om,
när morfar håller hans hand
och de går på sin långa vårpromenad
i morgonens blåa land.

Det är gott att hålla en hand i sin
och få tänka på allt i frid.
Vid livets början och livets slut
har mannen sin bästa tid

Bengt E. Nyström (1886-1959)
ur Nya valda dikter
utgivna 1976

Detta är en poet som jag inte kände till förrän jag efter pappas bortgång gick igenom ett bokskåp. Jag hittade ett tidningsurklipp med en dikt av Bengt E. Nyström. Dikten Händerna passade så bra till dödsannonsen. Så vi valde den. Sen dess har jag köpt ett par lyrikböcker av denne författare på antikvarisk väg. Finstämda dikter men från en annan tid...
.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Bengt E. Nyström, lyrik, En gammal magister

Snösmältning

Då snön smälter på våren blir det lätt lite lerigt på gårdsplanen där man rör sig som mest. Hos oss var det mellan bostadshuset och lagår´n.

Våren luktar så speciellt, både lite syrligt och GOTT i en och samma sniff.

Våran långhåriga katt Isa sitter på en gångbräda på gårdsplanen och lapar sol. Lådkameran har fått göra tjänst någon gång på 1960-talet.

Här har vi mamma med två hinkar stående på en tillfällig gångbräda vid bron.

Jag tycker det här systemet med brädor är så bra. Det har använts sen urminnes tid i skogrika trakter. Förstår ni vad jag menar? Att det blir för "fint" med betongplattor, kalkstenar eller skiffer. Det tycker inte jag hör en bondgård till i den här bygden med småbrukare, där inga riktiga storbönder funnits, än mindre adelskap. Min ambition är att behålla känslan av det som var här..

.

.

Vilsamt

Långfredagen var fram till 1969 en vilsam dag. Fram till dess fanns ett förbud mot offentliga nöjesetablissemang att hålla öppet och affärer, restauranger och danslokaler var därför stängda. Långfreda´n skulle minna om Jesu korsfästelse och död på Golgata.

Svart behöver inte enbart betyda sorg. Det här är en av de vackraste svarta tapeterna tycker jag. Lim & Handtryck.

Sverige blev tyst och stilla och att långfredagen var en sorgedag genomsyrade samhället. Allmän frid skulle råda och traditionen sa att folk skulle undvika onödiga aktiviteter och på bordet stod enkel mat.

Jag minns dock aldrig att det var olidligt tråkigt förutom en gång då jag ville brodera men förstod att det innebar arbete - det som jag tyckte var en fritidsysselsättning. Undrar just om det var mormor som påpekade detta!?

Numera skulle jag uppskatta att affärer och köpcentra var helt stängda. Vi behöver stressa av, vara oberoende av det kommersiella åtminstone en dag om året. En köpfri dag helt enkelt. Idag har jag haft en skön dag och nu ska jag koppla av med Trädgårdsfredag.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Långfredag, påsk, påsktraditioner

Äggäggägguppåtak...

Glad påsk alla ni där ute!!!

Är det inte märkligt att då jag var liten brukade TUPPEN värpa till påsk. I sanning ett ovanligt naturfenomen. Han värpte ett stort färgglatt ägg som endera hängde i ett snöre ner från taket över sängen eller så låg det under sängen. Någon enstaka gång hade han lyckats värpa under kudden utan att jag märkte då det skedde. Bara till påsk hände det. Och ägget gick att öppna. Däri låg söta saker i form av karameller. Några i form av ägg de också, prickiga sådana. Hur gick detta till??? Har ni liknande minnen av övernaturliga händelser?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om påsktradition, tuppen värper ägg, påskägg

1960-talet kallar...

.
op-mode, Twiggy, Berlinmuren byggs, Martin Luther King mördas, popkonst, Beatles, Vietnamkriget, rivning av byggnader i svenska stadskärnor, högertrafik, Lajka, sexdagarskriget, första månlandningen, första besöket hos damfrisörskan, Kennedy mördas, Grupp 8, ungdomsrevolten 1968... 
I efterhand upplever jag som 50-talist att jag alltid var lite för ung för att helt haka på 60-talets samhällsutveckling. Vid studentrevoltens år gick jag ju bara i grundskolan och förstod ganska lite av vad som skedde, detta kanske också beroende på den samhällstillhörighet jag hade. Men kul hade jag. 70-talet har påverkat mitt medvetande mer. Op-modet glömmer jag dock inte. Jag beundrade de vackra svartvita kläderna med stora geometriska mönster som de "stora" flickorna hade. Så enormt vackert!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om 1960-talet

Tid och rum

Jag var 4-5 år då jag åkte buss med morfar in ditta Vall´n. Ett äventyr. Busstationen låg snett emot bokhandeln som syns till vänster. Busstationen låg längre till vänster alldeles mitt emot korvkiosken. Kyrkvallen är ett litet samhälle, kvarteren är inte ihopbyggda utan ett kvarter består av friliggande byggnader med insyn in på de grönskande gårdarna mitt i kvarteret.

Morfar slog sig i slang med bokhandlerskan som stod på en stege och höll på att putsa skyltfönstren som vette mot busstationen (tänk vilka saker man minns!).

Gissar att vykortet är från 40-talet.

Morfar och jag vandrade vidare hand i hand upp mellan husen på vykortet. Kanske gick vi in på apoteket som låg och ligger längre bort till vänster i bokhandlarkvarteret. Vi gick och gick och gick och plötsligt såg jag tanten på stegen igen. Men från ett annat håll, vi hade rundat kvarteret. DET var en hisnande känsla. Det var första gången jag upplevde rumslighet i ett planerat område med gator. Känslan av rumslig samtidighet var överväldigande. Jag var ju van vid vindlande, icke planlagda vägar och naturens ordning i skogen. Känslan var så enormt stor för den lilla flickan som var jag, att den fortfarande sitter kvar i mitt minne. Den rumsliga upplevelsen är viktig att kunna uppleva för en arkitekt, kanske började vandringen mot mitt yrkesval redan där!

Till höger på vykortet ligger den byggnad som under många år hyste Öbergs damfrisering. Som nybliven tonåring skulle jag komma att besöka Ebba Öberg för att bli riktigt kortklippt för första gången i livet. Huset finns ännu kvar, likaså bokhandlarns byggnad.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om municipalsamhälle, gator, öppna kvarter, morfar, rumslighet, samtidighet, gammalt vykort