♥ Funkisköket ♥

Masoniteköket igen. I det här köket har det utmärkta materialet från fabriken i Rundvik använts som ytskikt på väggar och tak, till skåpluckor och lådfronter, som undergolv för linoleummattan Jaspé. 

Håll till godo :-)

Vad tomt det är på väggarna. Ska du inte sätta upp fler tavlor? Nej, det ska jag inte. Detta är 50-tals funktionalism. Den är ren, ljus och utan krusiduller.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om masonit, kök, 1950-tal

MASONITE i ljust minne bevarad

Masonitefabriken i Rundvik gick i konkurs för ett år sedan och tillverkningen av träfiberskivor är slutligen nedlagd. Maskinparken säljs.

Masonite började tillverkas i Rundviksverken år 1929 sedan Carl Wikström, huvudägare i Nordmalings Ångsåg AB (NÅAB), köpt licensrätten för masonitetillverkning i av William H. Mason i Amerika. Det var då den första boardfabriken i norra Europa. Det handlar alltså om varumärket Masonite, inte masonit som träfiberskivor över lag kom att kallads i folkmun. Träfiberskivor eller board som de också benämns, innehåller inte lim eller farliga kemikalier, och materialet fick sitt stora genombrott i samband med Stockholmsutställningen 1930 på Djurgården. Där visade en fullfjädrad funktionalistisk arkitektur och formgivning upp, blev masonitens stora genombrott. Min pappa åkte dit på skolresa samma år. Utställningens arkitekt var Gunnar Aspund.

Här i bygden har funnits några mycket fina bostadshus med masoniteklädda fasader, släta som om de vore putsade ytor som var vanligt i södra och mellersta Sveriges funktionalistiska arkitektur. Tror ni att något finns kvar?

Ett av alla dess hus med masonitefasader som är rivna. 

Detta och ytterligare ett jag minns fanns i Ava.

Jag arbetade på Masonitefabriken ett knappt halvår mellan gymnasiet och fortsatta studier på KTH. Det jag gjorde var att städa. Lönlösare städning får man leta efter :-). Dagen efter var lika mycket träfiber på de ytor som tidigare sopats. Men vilken väldoftande arbetsplats. Snacka om god lukt - varma träfibrer blandade med ånga. Och nyttigt att prova på inför kommande akademiska studier ;-)

Vilka pysningar som med jämna intervaller som kom ångande då träfibergröten rullats ut på banan och pressades ihop, ett stort antal åt gången i den höga pressen. Härligt! Jag kunde stå länge och titta på processen i den halvmörka industrilokal som är och förblir mitt enda industrijobb.

Nedläggningen är ett led i paradigmskiftet då industrisamhället får ge efter för informationssamhället. Att se industriarbetare komma cyklande i klunga från fabrikerna efter att ångvisslan ljudit finns inte mer. Minns  min pappa som, då jag var riktigt liten, cyklade alla vardagar året om till och från sitt arbete på sågverket och därefter på fabriken. Så  småningom blev det samåkning i bil. Själv attraheras jag, säkert beroende på min bakgrund, av de enstaka cyklisterna som är på väg till/från jobbet med en lunchväska eller portfölj på styret. Och gärna med keps :-) De finns - men är en lätträknad försvinnande skara.

I Västerås har industriarbetarna fått ett "monument" på Stora torget, en skulptur som förhärligar deras envetna arbete som gjorde Asea världsledande. Aseaströmmen heter konstverket som invigdes 1989 och föreställer arbetare som cyklande tog sig till och från jobbet i 1930–50-talens Västerås. Konstnär är Bengt Göran Broström. Så vällde fabriksarbetarna ut genom grinden då ångvisslan ljöd. Fabriken gav många arbete.

Foto: Bengt Orberger 2009

Foto: Clifford Shirley

Här i bygden verkar inte nedläggningen ha blivit så omdebatterad. Här är det så. Lite prat. Det som sker det sker. Mer är det inte att göra. Jag undrar om man någonsin strejkat på Masonitefabriken eller på det ännu äldre sågverket i Rundvik? Här tiger man still hellre än att försöka påverka. Kanske tycker man att allt är bra. Har det med att Västerbotten är, jämsides med Bohuslän, det mest religiösa landskapet i landet? Inte för att fabriksarbetarna är religiösa men för att mentaliteten ligger där latent?

Hur som helst - Masonite är i mitt eget minne ljust bevarad. Jag är ett barn av Masonite men har en tudelad känsla för materialet.

HÄR kan ni läsa en artikel i SvD om nedläggningen av Masonitefabriken.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, William H. Mason, nedläggning, Rundvik, Rundviksverken, träfiberskiva, funktionalism, Stockholmsutställningen, Gunnar Asplund, städjobb, trädoft

Eljus majus

Vilket minne jag har till den här förstamaj-affischen. Jomänn...

Delar av en mycket vacker färgsprakande affisch 70 x 100 cm stor.

Fotot gör verkligen inte rättvisa åt trofén.

Nere i högra hörnet står det: Ságvári Nyomda

Felelös vezetö: Gajda Lászlo igazgató

Detta handlar om en studieresa med andra arkitektstuderande till Budapest och Wien. Detta var före murens fall, detta var i april 1978 närmare bestämt. Tåg genom Europa, över ungerska pustan i restaurangvagn and there we are... Budapest. Vacker arkitektur, härliga bad ur varma källor, resa på Donau till Esztergom, trevliga restauranger med zigenarmusikanter, rökfyllda kaffehus...

Men sen missade jag tåget till Wien eftersom jag kom i sista taxin från hotellet som inte hann fram till stationen i tid. Det blev till att köpa ny biljett då gruppbiljetten var på väg till Wien och därpå fördriva några timmar - varför inte i jugendkvarteren? Jag strosade, tittade, hittade en vacker färgglad affisch i en portik. Fastsatt med häftstift - inte klistrad. Spejade omkring och såg en portvakt i luckan mitt emot affischen. Ungerska är ett språk jag absolut inte behärskar, engelska var ungrarna inte så bra på. Då. Ganska snart kommer en ung man släntrande på gatan, vi kommer i samspråk och jag lyckas förklara att jag gärna ser att affischen blir min. Han frågar i luckan och får en huvudskakning tills var. Ungerskan flödar dem emellan. Jag tror mig förstå att affischer finns att köpa i en affär. Jag får all den hjälp jag kan få av min nye följeslagare. Vi går till en butik där ett stort urval affischkonst finns, dock inte min favorit. Men när jag ändå är där passar jag på att köpa en annan rätt fin. Jag betalar på det omständiga sätt som man gör i sovjetstater. Vi tågar tillbaka till portiken med portvakten. Då först fattar jag galoppen. Om jag ersätter favoritaffischen med en annan propaganda-affisch så är den min. Min favorit plockas ner och ersätts med den nyss inköpta. Hurra! Eljus majus-affischen är min. Det bästa minne man kan få från en resa, något som krävdes energi och vilja för att komma över.

Sen var det Wien nästa. Jag älskar verkligen att åka tåg.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Första maj, Budapest, tågresa, arkitektur, trofé, minne

Krukväxtuppropet

Krukväxter och kulturhistoria? Vad som odlades har med klasstillhörighet att göra.

De krukväxter jag minns fanns här i huset under min barndom är porslinsblomma, näckrosbegonia, gullranka, kungscissus, svärdslilja, pelargoner, amaryllis, Mose stentavla, browallia, sankt paulia. De var typiska rumsväxter för sin tid. Samt Jerikos ros, den underfundigaste av alla växter jag mött. Lite senare minns jag fredskalla, aspidistra, clivia.

Luftfuktare förekom i form av låga målade specialbeställda plåtlådor som placerades på fönsterbänkarna med ljusgrå singel i. På dem placerades krukväxterna som på så sätt klarade centralvärmen bättre över vintern. Trots det ser växterna ändå taniga ut på fotot ovan. Senare hade vi även smala höga vattenbehållare av terrakotta som hängdes på kamflänsradiatorerna.

Mormor hade balsaminer på fönsterbrädan sommartid, fuchsior och pelargoner förstås. Mer minns jag inte. Att klämma med fingrarna på fuchsians blodsdroppar till knoppar så att de öppnades med en dov "poff" sågs med ogillande - det gjorde jag då ingen såg :-)

Av tant Kerstin fick jag rhizomer av blålila femöring. De övervintrade heltorrt och frostfritt i krukjorden under diskbänken. Ah, vad spännande det var att se något komma upp ur jorden då jag bytte jord och vattnade på våren. Kerstin hade också fina  streptocarpus, kornettblommor, välvilligt blommande i blå toner och gloxinior plus ett många andra sorter.

Krukväxter är kulturhistoria. Någon som har en näckrosbegonia? Nä, trodde nog inte få se många uppräckta händer. Just det. Den finns inte i handeln utan har gått från bondmora till bondmora, från husmor till husmor, från hemmafru till hemmafru, från privatperson till privatperson. Växter med samma genuppsättning spreds på så sätt och det pågick längre på landsbygden än i städerna. Här i byn där inga klasskillnader fanns/finns kan jag tänka mej att tanterna bytte sticklingar och fröer hejvilt.  Har man kvar en gammal växt bör man vara rädd om den. Här i Sverige har pågått ett krukväxtupprop där gamla rumsväxter med en känd odlingshistoria till före 1960-talet efterfrågats. Kommer något ut av detta skulle det vara oerhört intressant att få ta del av.

Näckrosbegonian är den absolut vackraste av alla begonior :-) Blommorna knipsar man av, för de är menlösa, men bladen, bladen! Mamma brukade jämföra med lungor då solen lyste igenom dem och de i motljuset färgades röda med mörkare bladnerver.

Bladen är mörkgröna och blanka på ovansidan, rödluddiga på baksidan. För min del helt oemotståndelig. Fotot har jag hittat här.

För den kulturhistoriskt intresserade finns boken  Blomma kruka! av Leena Arkio-Laine,  utgiven av Svenska litteratursällskapet i Finland 1991. Den beställde jag direkt från Helsingfors för många år sedan. Det har jag aldrig ångrat. Boken är väldigt bra skriven och forskningen om krukväxternas kulturhistoria från 1810, då rumsväxter började förekomma i högreståndsmiljöer och fram till funktionalismen på 1930-talet, är gedigen med ett rikt material med äldre fotografier. För mej är den en guldgruva trots att exemplen kommer från landet i öster. Vi har så många rötter gemensamma sen århundraden tillbaka. Och interiörerna från städernas borgerliga hem till landsbygdens enkla stugor är bara de mycket sevärda.

Kaplanens arrendator Borg med familj i sin stuga i Malax i början av 1900-talet. Foto av Henrik Cronström.

Ur boken Blomma kruka! av Lena Arikio-Laine. Där kan man läsa mer om krukväxter i bildtexten.

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om krukväxternas kulturhistoria, Blomma kruka!, näckrosbegonia, Krukväxtuppropet, genuppsättning

Kulturpåfyllning

En kväll med sinnena på vid gavel: hörsel, känsel, syn,

Bara synintrycken återges här med kamerans hjälp som ögonblicksbilder. 

En kväll med min allra äldsta arbetskamrat. Min första och mest långvariga arbetskamrat. Min bästa arbetskamrat tror jag nog också.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Fläskkvartetten, Ann Wåhlström

Själfullhet

Komikerna Filip och Fredrik åker runt till svenska småstäder med föreställningen Jakten på den försvunna staden. De vill försöker fånga det lilla som fortfarande kan finnas kvar av individualitet i småstäderna. De påstår att Sverige är ett icke-nostalgiskt land. Gamla samhällen slogs i spillror under 60- och 70-talen när byggandet av miljonprogrammet  innebar att man rev det gamla för att bereda plats för det nya moderna.

När man månar om att ligga i framkant och vara modern så sker det på bekostnad av själen. Åk ner till Europa där vi svenskar skulle beteckna vissa av länderna som u-länder så kommer du att märka att människorna där har kvar själfullheten. Menar komikerna.

Kolla in stadscentra i en svensk stad.
Kolla in shoppingcentra och kolla in stormarknader.
Kom inte här och kalla det själfullt.

Vi skapar vår egen framtid.

Hur blir det då vi blir gamla och inte kan köra bil längre, då lanthandeln är nerlagd, den kommunala servicen neddragen till ett minimum, då vi bara är till besvär och hanteras därefter.

Det är inte lättare att bli gammal och beroende av andra  nu än för 100 år sedan. Tro för all del inte det.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om stadsplanering, småstäder, framtid, stormarknader, shoppingcentrum, bilparkering

Visst är Sverige vackert! Och värt att hålla rent!

Att skicka ett vykort är det absolut enklaste sättet att höra av sig. Lika välkommet som brev. Med det här kortet vill vi på Posten dessutom hjälpa till att värna om den svenska naturen.

Postverkets tryckeri 1974

Jag är ett barn av min tid som tycker om det här budskapet. Är det naivt? Ja det är nog vad jag är i detta fall :-) Tänk ändå vad underbart om människor som söker naturupplevelser och ett levande landskap sökte sig även till min hemkommun på grund av att invånarna talade väl om sin bygd, att man satte det gemensamma intresset för de egna, att man öppnade sig utåt och inte slöt sig som en mur mot främlingar. Och att man värnar landskapet.

Själv minns jag 60-talet då semestrande bilister med registreringsskyltar annanstans ifrån än Y, AC och BD passerade genom vår då vackra by på huvudtrafikleden Riks13 och tutade och vinkade åt oss som höll på med höskörden: räfsade, hässjade, lassade torrt hö på skrindan och körde in det till hölage. Inte kände jag mig som djur i bur bara för att andra tyckte vi var exotiska. Och inte insåg jag då att detta livet och detta förhållningssätt till natur och landskap var på upphällning och att det var blivande kulturhistoria vi höll på med.

Idag är vi himmelsvitt långt från den tiden. Framtidstro? Skapa sin egen situation tillsammans - utan bidrag?

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Sverige är vackert, landskap, ren natur, 1970-talet, kulturhistoria, Gnosjömentalitet

Glas ögon

Favoritfönstren tillverkade snickar´ Strömberg på Rundvik 1948. De finns på övervåningen i huset. Hantverksmässigt tillverkade fönster var ju faktiskt vanligare än standardiserade industriellt byggda fönster ända in på 60-talet. Fönster där kvalitén är hög, där inget snabbvuxet, frodvuxet virke använts utan kärnvirke med tätt mellan årsringarna. Gamla fönster kanske ser skruttiga ut på ytan men har virke som vore det färskt under ytan. Det har jag sett många exempel på. De kopplade standardfönstren från 70-talet på bottenvåningen här i huset går inte att jämföra med de på övervåningen. Sämre trä, trist planglas som inte passar i ett hus från 10-talet, mindre storlek på ljusöppningarna än de ursprungliga. De är inget jag värderar högt på något sätt. Trots att bytet gjordes av pappa :-)

Men de här - de här ska vara kvar, de utomordentliga enkelbågarna med innanfönster. De är utformade med indelning som de ursprungliga fönstren på bottenvåningen en gång hade - sexdelade bågar med tvärpost och en genomgående spröjs nedanför. På både ytter- och innerbåge! Så såg även bottenvåningens fönster ut före 70-talet. Den typen av fönster var vanliga på de gamla sekelskifteshusen här. Det ser man mest på gamla fotografier eftersom inte så många finns kvar i verkligheten. Husen är rivna eller fönstren bytta.

Då innanfönstren tas bort på våren är det en underbar känslan, fågelkvitter och andra ljud hörs så väl trots att fönstret är stängt. Bara en tunn glashinna skiljer mej från den yttre verkligheten. På samma sätt blir det ombonat och lite akvariekänsla då de sätts in på hösten och fönsterlav eller vadd placeras mellan fönsterrutorna. I gamla hus följer man årstiderna på ett helt annat sätt än sentida. Jag gillar de där växlingarna.

Det är precis som det här med årstidsbunden mat. Måste man kunna äta jordgubbar året om? Var finns då smaksensationen då primörerna dyker upp? Jag som arbetar med kulturhistoriska byggnader måste ofta förklara för byggentreprenörer att kalkbruk kan man inte arbeta med då det är höst och vinter med frost och minusgrader. Idag ska klimatet inte påverka en byggprocess - och så kan det vara då moderna material som betong används. Men betong och cement använder man inte då man putsar eller putslagar ett byggnadsminne från 1700-talet. Så är det bara.

Allt alltid - är inte min slogan.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om fönsterhantverk, innanfönster, fönstervadd, fönsterlav, årstidsväxlingar, allt alltid

Bästa arvet

Absolut ett värdefullt förmål - en pennformerare eller pennvässare som vi sa - en Dahle 55. Världens bästa :-) Kanske kommer inte blyertspennor, ja inte pennor över huvud taget, att användas i framtiden å då blir den bara en samlarsak men än gör den tjänst hos oss stenålders :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om pennvässare, pennfomare, Dahle 55, svart bakelit

Älskade kopior

Finns det något porslin som har efterapats mera än Mussselmalet från den Konglige Dansk Porslinsfabrik, nu Royal Copenhagen??? Mönstret Musselmalet kom till 1775.

Fast... danskarna i sin tur hade kopierat mönstret från tyska Meissens sortiment, Europas första porslinsfabrik som grundades 1710. Där sålde det stort under namnet "Strohblumen" (eterneller). Tyskarna hade låtit sig inspireras av ett kinesiskt mönster, som i sin tur var en variant på ett japanskt. 

Foto av Patrik Johansson funnet här.

Meissen-skålen ovan med Lökmönstret, föregångaren till Musselmalet, är från 1900-talet. Lökmönstrets ursprung sägs i notisen vara kinesiskt.

Jag minns det här porslinet på de två bilderna ovan från långt tillbaka. En kopia av Musselmalet. När jag hittade ett enda ynka kaffefat här i huset blev återseendet glatt. I vilken mängd porslinet fanns här en gång i tiden, det vet jag inte. Men då jag senare hittade ett dussin kaffekoppar med fat på en loppis slog jag naturligtvis till därför att jag tycker de är vackra och passar in här i huset. Här skulle Royal Copenhagens Musselmalet Blond inte alls passa in, det porslinet hör till en annan socialgrupp än de människor som en gång befolkat detta hus och denna by.

Alva, från Gustavsbergs porslinsfabrik, är en svensk kopia av det här blåvita Meissen-porslinet transformerat via Musselmalet. Det är också oerhört vackert. (Googla om ni inte vet hur det ser ut.)

Allt vackert och intressant behöver inte vara gammalt eller antikt :-) Mega Musselmalet tilltalar mej. Det är frukten av ett lekfullt och nyskapande tilltag gjort av Karen Kjældgård-Larsen som oförskräckt omformade det gamla mönstret in på 2000-talet. Porslinet från Royal Copenhagen är handmålat precis som Musselmalet original men tål maskindisk. Som klassresenär :-) köpte jag en, men bara en, dubbelskalig mugg på Illums Bolighus i Köpenhamn då den kommit ut. Det dubbla porslinsväggarna med luft emellan gör att jag inte bränner mej trots att öra saknas även om drycken är skållhet. Bra idé tycker jag.

 

Det började med industrispionage och slutade som en  kunglig långkörare - förlagan till mitt "IMPORT"-porslin som jag värderar så högt.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Musselmalet, kopior, Royla Copehagen, Den Kongelige dansk porslinsfabrik, Alva, Gustavsberg, Meissen, blåvitt porslin

Något att se fram emot

Det är 20 år sen jag senast vävde mattor. Nu har jag lagrat många mattrasor och ser fram emot att få ro att sätta upp en mattväv på den vävstol som en gång tillverkades åt min morfarsmormorsmor. Mattan i rosengång på bilden är vävd av mamma för så där 60-70 år sen kan jag tro. Det är inget speciellt med den förutom de minnen som lagras i den. Den brukade läggas in ren och såpaluktande till julen i masoniteköket. Och i taket en pappersgirland med grön bottenfärg. Som barn blev det jul med nystädat hus, städad lagård med nyryktade kossor (även djuren skulle känna av högtiden).

På julaftonsmorgon var det en fröjd att vakna tidigt i lillrumme invid köket och bara insupa dofterna, ljuden och ligga kvar och förväntansfullt njuta av det som skulle komma. Och när jag till sist hoppade ur sängen låg mattan där, den blå! och i taket hängde girlanden.

När jag efter sommarsemestern 1993 kom tillbaka till arbetet på myndigheten i huvudstaden och på frågan vad jag ägnat semestern åt svarade att jag vävt trasmattor blev förvåningen stor. Trasmattor! Vem gör det? Vem använder sådana om man inte är hembygdsföreningstant? Jag vill påstå att det är en klassfråga, att jag från en enkel familj mycket väl både hade kunskapen och kunde tänka mej att väva medan mina arbetskamrater från borgerliga miljöer inte hade en tanke på sådant. Trasmattor... de kom i ropet bland oss kulturmänniskor lite senare efter att trasmattor formgetts till det halvår då Sverige stod som ordförandeland för EU 2001. Då ville man plocka fram det svenska kynnet och dit menade projektledaren att bland annat trasmattan hörde. Så sant! I mötesrummen låg moderna trasmattor.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om trasmattor, såpalukt, julafton, girland, väva mattor, barndomsminne

"Ett brev betyder så mycket"

Tycker väldigt mycket om den här gråbruna vårvinterbilden från ett vykort från den tid då Postverket fortfarande hade en storhetstid. Bara decenniet efter vykortet trycktes skulle jag vara med om att rita tre postkontor där Posten ville manifestra sig utåt på mindre orter, inte hysa in sig i andras fastigheter. Den tiden drog fort förbi och nu är vi inne i den digitala postens tidevarv.

Skulle kunna vara morfars hus :-) Än finns postlådor kvar...

På vykortets baksida står att motivet kommer från en oljemålning av Ljungbykonstnären Kenneth Sjöö.

Postverkets tryckeri 1974

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om ett brev betyder så mycket, Posten, postlåda, landsbygd

Lilla farstun på övervåningen

I lillfarstun utanför masoniteköket på övervåningen finns en fernissad hylla av björk med krokar och med röda hatthängare. Där hänger en blåvitrandig tvättpåse av bomull, en smärtingbag och en flughåv.

Den här tvättpåsen har mamma sytt, den användes då jag var liten att stoppa mindre smutstvätt i för att sedan tvättas ute i den vedeldade vattevärmaren (den ska jag också berätta om men det blir senare) eller på vintern för hand i en balja.

Flughåven fanns framme enbart på sommaren då den gjorde god tjänst. I ett jordbrukarhem fanns ganska gott om flugor som gillade närheten till korna. Bagen är ny och mindre än den som fanns i hushållet.

Här finns en stege att plocka ner från väggen och använda då man ska upp på tredjevinn´. Med steg i den röda accentfärgen som även går igenom i hela masoniteköket.

Väggarna här i lillfarstun är naturligtvis av masonite som rollats med väldigt lite gräng. Här i farstun målades om då mormor och morfar var döda och huset hade upphört som generationsboende och nyttjades istället av kärnfamiljen. Den nedre delen av farstun blev helt omgjord för då installerades varmvatten, dusch och tvättmaskin. Trappan byggdes även den om. Det ger problem om ytterdörren ska bytas till en lika den ursprungliga ;-)

1970-talets vävtapet i farstun på bottenvåningen med strömbrytaren från 50-talet som fick sitta kvar.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om målad masonite, tvättpåse, smärtingbag, flughåv, hatthylla med hatthängare, stege, ytskikt, vävtapet

Dialekten

Passa på att lära mer om den stolta dialekten, om din dialekt, ditt sätt att uttrycka dej.

Måndag den 16 april kommer Lars-Erik Edlund, som är professor i nordiska språk vid Umeå universitet, att föreläsa på temat
Dialekt i tal och skrift
Det sker på Oasen i Nordmaling klockan 18.30.
Det tror jag blir en bra kväll.


Så här stolt är älvdalingarna över sin dialekt! De vet verkligen sitt värde, odlar sitt varumärke.

Detta skrev jag om för tre år sen.

Avstjälpningsplats

Den här skylten finns vid en gammal dansbana i ett fritidshusområde i mellansverige.

Jag tycker mig se en tydlig skillnad mellan norr och söder här i landet. Jag har inte sett en sådan här privat skylt i min nordliga hemkommun. Vilken styrelse skulle sätta upp en liknande? Kanske har jag tittat efter dåligt???

Ibland tänker jag att "Norrland" kan ses som en enda stor avstjälpningsplats. Arealerna är stora, långt mellan människorna och de bebodda platserna. Och att norrlänningarna inte har något emot det, åtminstone inte bortom en radie av någon mil utanför en stad. Man bryr sig helt enkelt inte? Eller saknar skönhetssinne? Stadsborna i de norrländska städerna är till en del inflyttade sörlänningar och de är därför lite mer noga med hur närhetens landskap ser ut. Är teorin riktig? Undersökning av kultur- och mentalitetsskillnad mellan norra, södra och mellersta delen av landet pågår. Att den finns är självklart solklart. Skriverierna här blir en del av detta undersökande :-)

Jag ogillar ordet Norrland och norrlänningar - för det är ett sådant stort geografiskt område som trots allt innehåller skilda kulturer. Men jag använder det när jag inte är överens med den landsända som fött mig :-)
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om avfallsplats, skräp, miljöförstöring, sopor, fulhet, att ta ansvar, vacker natur

Yttepyttegrejer av plast

1950-talsköket badar i eftermiddagssol. Allt är som det ska. Kaffehurran på plats. Pallen står vid sidan om den elektriska spisen. Där brukade jag ibland sitta och lyssna på de vuxnas prat.

De tre gröna hängarna av plast har hållit länge nu. De är klistrade på spisens vänstra sida, mot diskbänken till. En liten viktig detalj för helheten i 50-talskänslan. Mammas hemvävda handduk hänger där.

.
.

Kanske även andra bloggare åsikter om 50-talet, kök, elektrisk spis, Husqvarna, kaffepanna, krok av plast, eftermiddagssol

Evig skönhet

Strutbräken Matteuccia struthiopteris (L.) Tod.

Strutbräken är en storvuxen ormbunke med meterlånga blad som bildar strutlika rosetter från jordstammen. Den växer alltid i stora bestånd och typiskt är att sporangiesamlingarna inte sitter på undersidan av de gröna bladen, som hos de flesta andra ormbunkar, utan på särskilda smalflikiga, fertila sporangieblad som växer upp inne bladrosetten. De yttre, sterila, gröna bladen har ett mycket kort bladskaft som saknar fjäll nedtill. Själva bladskivan är bredast ovan mitten och tämligen ljusgrön, de nedersta bladflikarna sitter nästan ända ner till basen och är vitaktiga. De fertila bladen är först ljusgröna men blir tidigt chokladbruna.
Om detta kan man läsa HÄR.

Gissa om jag blev fascinerad över den här ormbunken med sina kaffebruna sporfyllda, stela blad då jag för första gången såg dem i Hyngelsböle nere vid Lögdeälven en dag då jag och en kamrat cyklade runt i vår hembygds skrymslen. Kan jag ha varit 10 år? 12? Jag plockade i alla fall en brun bukett till sommarstugan för evig skönhet. Har ni känt sporer på fingrarna? Både strävt och "oljigt", som nikt. Sen dess har det blivit fler plockade "eterneller". Fortfarande fascineras jag mycket...
.
.

Norrländska vårkänslor

Solen värmer vid husets stenfot. Det bruna fjolårsgräset ger vårkänslor. Minns att mamma berättade att jag som tre-fyra-femåring kom hem en vårdag och bad om en filt för jag ville ha picknick på en plätt nära min kamrat Karin Ö:s hus för där syntes (fjolårs)gräs :-)

En rysk blåstjärna och många backskärvfrön är på väg uppåt.

Likaså påskliljor i den magra lilla rabatten.

Men än dröjer pionerna...

Gammvägen, gamla Kustlandsvägen, har lite snö och is kvar efter senaste snöfallet. Men nu är det på upphällningen, snart är vägen bar. Det krasar så härligt under skorna då man tar en promenad på kvällen efter solens nedgång då kylan gjort iskanterna krispiga.

Snart är det möjligt att använda vägen som lekplats igen om man så önskar :-)

.
.

Ögontröst

Faluröda lagårdar, snö med blå skuggor - hur vackert som helst så där på blanka eftermiddagen. Något att vila ögonen på. Vilken tur att just de här finns precis utanför mitt hus.

Lagården är sig lik precis som jag minns den - men nu utan kossor.

Här bor en liten flicka. En röd plasttraktor med släp ingår i leken vid det som var Kalles & Hildurs uppkörningsbro. Tuff tjej! Och tuff mamma. Annars är detta med motorfordon pojkars och mäns intresseområde som de fostras in i från barnsben och behåller ända fram till gravens rand här i bygden.

På andra sidan bäcken finns den här par-ladugården. Ladugårdarna är till och med vackrare än de renoverade bostadshusen tycker jag. Undrar om de här ekonomibyggnaderna överlever mej... Ladugårdsdöden pågår för fullt runt om i bygden.
.
Kanske
Kanske har även andra bloggare åsikter om lagård, ladugård, ekonomibyggnad, uthus, falu rödfärg, snö, leksakstraktor, skönhet

Upp min tunga

Just precis idag passar detta oljetryck bäst. Påsk. Långfredag. Kristus med törnekrona. Jag har alltid gillat den här tavlan som mormor och morfar hade på väggen. Den svenska psalmen 106 tänker jag på då jag ser den. Hur förundrad jag var då jag som barn sjöng den härligt lättsjungna melodin där någon vuxen inte klarat av svenska språket i psalmboken utan skrivit dödde istället för dog - bara för att det skulle rimma på blödde   :-)
Så här går första versen:

Upp, min tunga
Att lovsjunga
Hjälten, som på korsets stam 
För oss blödde, Led och dödde
Som ett menlöst offerlamm! 
Han ur griften, 
Enligt Skriften
Nu i ära träder fram


Den absolut mest fascinerande påsktradition jag någonsin varit med om var påskfirandet i den lilla calabresiska staden Rossano där jag hälsade på hemma hos min italienska väninnas familj. På långfredagsförmiddagen tog hon mej med på en korsfästelse i spirande grönt syditalienskt landskap, en årligen återkommande katolsk påskteatertradition. Resten av påskhelgen bestod av fler härliga påskseder, procession på slingrande smala gator, massor med god mat, utflykter till havet och till bergen, tarantella-dans och trevliga människor, en enorm gästfrihet. Jag levde precis som i en film av Fellini.

Kanske har jag till nästa påsk hunnit skanna av diabilderna från påsken i Rossano och blogga om detta.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Kristus med törnekrona, oljetryck, Upp min tunga, J O Wallin, psalm, korsfästelse, katolsk sed, Kalabrien