Klippa håret

Det här bomullstygets mönster och tunna men täta kvalitet kommer för alltid att vara förknippat med hårklippning för min del.

Vassa saxar med välsmorda skruvar.

Usch vad den här kunde slita om det gick för fort att föra den framåt i nackhåret i förhållande till hastigheten i handens klipprörelser.

Det här är frisörstolen. Jättekul att sitta på den och bli snurrad till högsta höjden med blommiga skynket över axlarna.

Den här manicken har inte provats på mej, det ser ut att vara för män. Fast det står att den kan användas för borttagning av generande hårväxt förstås. Och det var väl kvinnor det riktar sig till då. Utbytbara rakblad placerade i hårdplast från 70-talet. PAT.P DESIGN.P. ab harry. MADE IN SWEDEN. Det blir allt svårare att få tag i lösa rakblad. Engångshyvlar har tagit över. Eller elektriska rakapparater.

Minns jag rätt var det som nybliven tonåring jag för första gången gick till en frisörska. Det var dära Vall´n hos Öbergs damfrisering. Kommer du som läser ihåg första besöket på en frisersalong? Jag minns att jag inte var alldeles nöjd förrän efter några dagar. Det tog tid att vänja sig med tjejpolisonger och synliga öron.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om frisersalong, hårfrisörska, frisyr, klippning, hårsax, damfrisering

Håll naturen ren

En kampanj som fastnat djupt i mej är Håll Naturen Ren. Den lanserades på initiativ av Svenska Naturskyddsföreningen 1962 och då användes logotypen för första gången. Numera är det en stiftelse som heter "Håll Sverige rent".

Att jag fastnat för budskapet i kampanjen beror på att jag var i lämplig ålder för att påverkas och att logotypen var så vacker - så tydlig, klar och distinkt. Snygga färger och det som tilltalar mej är den stiliserade bilden av skogen som speglar sig i sjön. Så svenskt. Genial tycker jag fortfarande. Sen höll, och håller, jag med om det som kampanjen ville peka på: att vi ska vårda vår natur väl.

År 1940 kunde samma budskap se ut så här:

Hör nu, jag ger dig värme i din ugn, kraft i din motor, sprit i din kropp, papper och silke och tvål - är detta vad du ger mej!?

Ur Lutfisken 1940.

De jag pratar med om att hålla naturen ren har lite olika meningar om vad det innebär. Och vad allemansrätten tillåter. Jag tycker mej se skillnader beroende på om man bor norr eller söder om Dalälven, dvs hur många kvadratmeter skog man har per person.

Jag lägger ut en enkät i högerspalten. Det ska bli spännande att se hur och om ni över huvud taget svarar.

Frågan lyder så här:

Tycker du att det är ok att dumpa trädgårdsavfall i skogen på annans mark även om det finns en gratis återvinningsstation i kommunen?

Och svarsalternativen är:

* Ja, det spelar ingen roll då dumpade grenar, löv och växtrester multnar om ett antal år.

* Nej, det är inte trevligt att ta skogspromenader, plocka bär och svamp om man hittar sådana dumpningsplatser.

* Ja, vi har enorma arealer med skog i Norrland. Det är så liten procent av ytan som upptas av trädgårdsavfall.

* Nej, använd kompost på egen tomt eller bränn avfallet i ett hörn av den egna tomten.

* Ja, om det är närmare till skogen än till kommunens avgiftsfria miljöstation. Man sparar in bensin och därmed minskas koldioxidutsläppet om man dumpar i skogen.

* Nej, allemansrätten innebär inte att skogen är en fri att använda som trädgårdsavfallsplats.

(Var lugn, din integritet hotas inte då privat åsiktsregistrering inte kan göras på bloggen.)

Kanske har även andra bloggare åsikter om Håll naturen ren, allemansrätten, sopor, skräp, återvinningscentral, miljöstation, skogen

Manchettknappar

Jo, i gömman dväljs manchettknappar. Min fars. Själv minns jag knappt att han hade skjortor med manchettknappar.

Manchettknappsgömman i den magiska asken.

De här tycker jag är de allra vackraste och förmodligen de yngsta. Stilrent 60-tal. De här minns jag faktiskt att han använde. Se vilken stiligt form och färg. Med ett tryck på lillknappen på den ena öppnas de.

Här syns en knapp av vardera i samlingen, alla olika varianter är med från den enklaste med två hopsydda små vita 4-hålsknappar till den mer intrikata 60-talsmojen. Jomen, det här gillar jag att titta till. Stilhistoria inom ett snävt område.

Faktiskt tycker jag det här är intressant att spara, särskilt som jag vet hur pappa sparade enkla föremål efter sin far, min farfar. Det ger mej trots allt något slags förhållande till farfar som jag aldrig träffat och därför inte har något minne av. Han dog innan jag föddes.

Och här är gömman igen. Som en sluten mussla gömmer den sitt enkla innehåll... med en enkel tryckning öppnar den sig. Simsalabim!

I tidskriften Hemslöjden såg jag för några år sedan en beskrivning på hur en sådan här tygask tillverkas. Men tro att jag hittar beskrivningen då jag bläddrar och bläddrar igenom årgångar...nej. På nätet hittar jag efter kort letande följande beskrivning på hur man gör en gömma av tyg och kartong: http://talamodspasen.blogspot.com/2010/03/sy-en-ask.html  (Men min gulvita har ungefär samma längd som bredd.)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tygask, gömma, knäppask, sy en ask, tygdosa

Hemlis

En magisk ask. Tre lika stora triangulära kartongbitar klädda med tyg. Blått på insidan, gulvit-randigt på utsidan. En hemlig gömma, antagligen något äldre än vad jag själv är. Lika roligt att öppna och kika in nu som förr.


Vad som gömmer sig där? Ja, det kan ni inte veta...
.
.

Konken

Masonite-fabriken i Rundvik begärd i konkurs. Vi får se vad som händer, kanske går en epok i graven efter så där 80 år. Träfiberskivor är inte speciellt inne just nu.

Går inte företaget att rekonstruera kanske träfiberskivor av märket Masonite blir framtidens material att byggnadsvårda och bevara. Jag har ett Masonite-kök som jag är väldigt glad över som ni förstått. Tjoho!

Åsså finns en hel del föremål av just Masonite, förmål som många antagligen inte sparat på. En kanot, klädgalgar, skrin, bricka...  från Masonite-bältet!

Jag har även minne från ett sommarjobb som brandvakt på Masonite-fabriken sommaren efter gymnasiet, ett jobb som sen övergick i några månader med städning på fabriksgolvet. Ofta stannade jag till och tittade på processen. Det pyste och ångade vid pressarna och det bildades brunt damm som skulle bort. Jag sopade och resultatet syntes genast om det än var lika dammigt dagen därpå. Det luktade så gott. Fick även inblick i tillverkningen och det har varit av godo. Minns de stora pressarna och pater-noster-verket. Stämningen i fabriken minns jag som god men jag nuddade förstås bara ytan under den korta tid jag var där. Efter nyåret började jag på ritkontoret hos Hägglunds i Gullänget, Örnsköldsvik. Där gjorde jag maskinritningar av enklare slag, en ganska bra förberedelse för Kungliga Tekniska Högskolan där jag började samma år.

.

Kikare för en enögd pirat

En tubkikare passar väl till en enögd. Min pappa var blind på ena ögat. Han hade en tubkikare och det är väl inte så speciellt, men den här var väldigt kul för ett barn att förlänga och låtsas titta ut över havet mot annalkande fartyg. Och händerna luktade alldeles speciellt av mässingen då man använt kikaren.

Sjörövarkikaren var en rolig leksak en gång i tiden.

I mitt hem hade vi även en mindre kikare som bara hade en lins. Avsedd för pappa förstås. Skulle vi familjemedlemmar med två ögon använda den blundade vi med det ena ögat. Avståndsbedömningen är naturligtvis lättare att göra med två okular.

Det här påminner mej väldigt om barndomens fågelskådande hemifrån gården eller under någon sparktur, särskilt på våren. En fin läderväska med axelrem hör till.

Det finns en tanke bakom allt!

..

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kikare, tubkikare, sjörövare, ett okular, fågelskådning

Hänga tvätt

Här är det vinter, kanske 60-tal, och mamma Karin hänger lite tvätt som hon tvättat för hand inomhus i köket förmodar jag. I bakgrunden syns en grå lada som ännu står kvar, peppar, peppar... Jag trivs med att se den, med att se spåntaket, med att se det lappade spåntaket. Så såg det ut förr, inte ens ett liv bort.

Vinterarbete, endast det nödvändigaste hängdes utomhus.

Sommararbete på 60-talet fångat på ett blekt fotografi. En stor vittvätt med lakan och handdukar har hängts för tork mellan lagård och bostadshus. Det här kan ha varit före påslakanens inträde i hushållet då den amerikanska bäddningen blev vanlig. Vittvätten har kokats utomhus i en vattenvärmare och sköljts i bunke med rinannde vatten. Den flätade tvättkorgen var vanlig i hela landet.

På bilden hänger en trasmatta på tork på en träställning. Sådana ställningar var vanliga på gårdar förr. Jag tänker återkomma till dem vid tillfälle. Tvättlinorna här på gården, de spändes upp mellan väggen på lagården och bostadshuset, knaparna finns fortfarande kvar.

Till sist ett husmorstips - häng lakanen med baksidan utåt på klädsträcket, klestrecke. Då lakanet är torrt och jag ska ta ner det, viker jag det dubbelt först en gång åsså en gång till . Då kommer framsidan utåt och det går som en dans att sträcka, dra, mangla eller vad man nu har för rutin. Själv brukar jag därefter dra lakan inomhus med assistans av mannen i mitt liv. Det blir en riktig dragkamp. Då de är dragna lägger vi dem på bordet, viker och rullar ihop dem var för sig. Lätt är det, fint blir det. Precis så gjorde man i mitt hem en gång i tiden. Som jag minns nu var det en av de få saker som pappa hjälpte till med av "husmorssysslorna". HÄR kan ni läsa en vacker beskrivning av ett barndomsminne med drag i (som jag blivit tipsad om, tack!)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tvätt, hängning av tvätt, husmorstips, vattenvärmare, dra lakan, rulla lakan, mangla

Retrorätt

Även inom retrovärlden styr trenderna.

Här i morfars hus finns saker som idag är rätta, imorgon ute - som har varit inne men som är på väg ut.
Det fina med morfars hus är att jag inte behöver bry mig om detta. De saker som finns här finns här och ska vara här. Oavsett om de är retrorätta eller inte. De är de rätta här för de hör till mitt barndomshem. Ni har väl förstått att jag bloggar just för att visa på den inställning jag har till just denna gård och detta med prylhysterin. Antishopping. Det handlar om avväganden om saker ska "förbättras", göras om, göras nytt, vara som de är. Det som kan vara svåra avväganden för mej är sådant som många aldrig reflekterar över. Det är så självklart att göra nytt, byta ut och då kanske "barnet slängs ut med badvattnet".

Men för det mesta gör det livet lätt att vara nöjd med, att uppskatta det som redan finns eftersom jag inte behöver leta efter inneprylar. Det är faktiskt ganska lyxigt att ha det så här.

Jag slipper köpa en massa prylar för att skapa mig en identitet. Bra va?

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om prylsamhälle, förnöjsamhet, retrotrend, affektionsvärde, antishopping

Mitt hjärta rymmer många kor

En Stockholmsweekend. Massor med bra inplanerade saker att göra. Men på lördageftermiddag fanns ett hål i schemat och då fann maken på att vi skulle gå på bio. Han känner till min fäbless för kor.

Han föreslog "Ko-kvinnorna" av Peter Gerdehag och Tell Aulin som gick på Zita på Birger Jarlsgatan. Filmen är inspelad i Sibbalt, Halland. Handmjölkning är mer sällsynt än havsörnar och pilgrimsfalkar idag faktiskt. Men för 50-60 år sen såg det ut så här på en halv miljon ställen i Sverige.

Den här filmen är beklaglig, delvis vacker, oromantiserad, beklämmande. Både riktigt stor olust och igenkännandets glädje hann fara genom kroppen ett antal gånger. Så här gick det inte till i min barndom.

Filmen tog nittiofyra minuter av mitt liv och de var inte bortkastade. Se här en liten trailer.

Filmen Hästmannen av samma Gerdehag och Aulin har jag sett två gånger. Gerdehag har en förmåga att i film hitta udda personligheter. För övrigt har han fotograferat vackerboken Bygden där vinden vände. Skrev gjorde Mårten Aronsson. Hela boken är en kärleksförklaring till det levande och vackra småbrutna småländska landskapet.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Kokvinnorna, handmjölkning, Gerdehag, Aulin, Bygden där vinden vände

Uppkörningsbro

Norra Ångermanland ♥  I detta landskap känner jag mig hemma.


En avscannad diabild från andra halvan av 1990-talet. En bondgård. En uppkörningsbro på lagårdsgaveln där höet kördes in, ladades. Mellan lagård och bostadshuset som skymtar anar jag en öppen och trivsam gårdsplan med tramptåligt gräs. Och där bakom en djup, smal vik av Bottenhavet. Jag vill minnas att fotot är taget i Fanbyn.

På lagårdstaket ligger galvad pannplåt, på bostadshusets tak ser jag lertegel. Fasaderna är klädda med träpanel, lite mer påkostat målade på mangårdsbyggnadens i ljusa toner, vacker äkta falurödfärg på ekonomibygganden.

Och vad skådar mitt norra öga - jag tror jag ser en vattenvärmare skymta bakom uppkörningsbrons grund, ett långt rör sticker upp. Japp! Vad var det jag sa: i de här trakterna känner jag mig hemma!!!
.
.

Jordens timme

Klockan 20.30, mellan halv 9 och halv 10 på lördagkväll den 26 mars, släcker den som vill belysningen en timme för stjärnhimlens och för en ljusare framtid. Då infaller jordens timme eller Earth hour.


Brasans sken och sprakande känns tryggt än idag.

Många kommuner har annonserat om att man är med i manifestationen. Än har detta icke nått kommunen på de breddgrader där morfars hus är beläget. Själv släcker jag eftersom jag ifrågasätter vår livsstil men främst för att jag gillar mörker och tycker att ljusförstörelsen är alldeles otroligt stor. Ljusnedskräpningen innebär att sedan elektrifieringen av världen är det allt svårare för astronomer att se ut i rymden t. ex. Vi har svårare att se enskilda stjärnor, Vintergatans system eller norrsken.
För stjärnhimlen och för en ljusare framtid.


Bild från NASA, Defense meteorological satellite program


Här kommer en artikel ur Vanliga almanackan, "lingonkransalmanackan" från år 2000 som visar på ljusförstörelsens baksida:

Adjö, universum, vi ses kanske igen
av Aage Sandqvist

”Redan i början av 1930-talet märkte astronomerna att det inte längre gick att be­driva seriösa astronomiska observationer från gamla Stockholms Observatorium på Observatoriekullen i centrala Stockholm. Det hade man kunnat göra sedan 1753, när observatoriet invigdes, men människans behov att fördriva nattens mör­ker i sina stora städer hade lett till så mycket gatubelysning att himlen hade fått ett ljussken som aldrig försvann. I staden försvagades möjligheterna att se stjärnorna på himlen, Vintergatan kunde endast ses på landet och stadsmänniskan förlorade därmed kontakten med de urgamla stjärnbilderna Astronomerna fick anpassa sig och flytta om de ville fortsätta att bedriva astronomiska observationer. Med hjälp av en generös donation på en miljon kronor (som senare höjdes med 300 000 kro­nor) från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse byggdes och invigdes år 1931 Nordeuropas största observatorium långt borta från den ljusa stadskärnan, nämli­gen på det 55 meter höga Karlsbaderberget i Saltsjöbaden.

Det tog bara fyrtio år och sedan var även stjärnhimlen över Saltsjöbaden för­störd av Stor-Stockholms ljushav De svenska astronomerna förenade sig med an­dra europeiska astronomer, som drabbats av samma problem på hemmaplan, och byggde European Southern Observatory på ett två-och-en-halv kilometers högt berg långt ute i Atacamaöknen ide Chilenska Anderna på södra halvklotet. Här är himlen än så länge mörk på natten, här har man fortfarande en djup efterlängtad kontakt med det universum ur vilket vi alla uppstått. Att stå och se med blotta ögat på den gnistrande Vintergatan, eller söka nya okända stjärnbilder, eller försöka identifiera upp-och-ner-vända mer bekanta stjärnbilder ger en känsla som skakar om även den mest orörliga själ. Några få andra observatorier finns på avlägsna platser där himlen fortfarande är (nästan) ostörd av människans påverkan, såsom La Palma på Kanarieöarna, där Sverige är delägare i Nordic Optical Telescope, el­ler på Hawaiis höga sovande vulkan Mauna Keea. Men vid många andra stora ob­servatorier pågår ett krypande intrång av det kringliggande samhällets ljus, vilket kommer att förstöra möjligheterna att erhålla astronomiska resultat som ligger i forskningsfronten.

Vi människor tillhör inte en sparsam art. Kan vi producera och använda ljus, då gör vi det och med förkärlek i stor skala. Hur många släcker ljuset efter sig när de lämnar ett rum? Under lång tid har vi dessutom inte bekymrat oss om hur effekti­va lamporna är och åt vilket håll ljuset sprider sig. Mycket belysning går till spillo (uppåt). Begrunda bara bilden härintill. Detta är ingen ritning över Europa utan ett fotografi taget av kontinenten under nattetid från en satellit och producerad av Defense Meteorological Satellite Program (DMSP). Det är ett vackert men ska­kande bevis på vår energiförbrukning. Det finns idag ingen plats i Europa där man skulle vilja bygga ett nytt astronomiskt observatorium. Och så ser det ut över myc­ket stora områden på jordens kontinenter. Om man har tillgång till Internet bör man besöka www.darksky.org och begrunda alla vackra satellitbilder som DMSP presenterar där av mänsklighetens strävan att belysa hela jordklotet. Vad som är vackert ur en synpunkt är dock ur en annan synpunkt ett slags förorening som hin­drar oss från att se stjärnorna Denna webbplats informerar också om vad den en­skilde kan göra på hemmaplan för att dämpa denna ljusförorening som hotar att fjärma stjärnorna från vår personliga sfär av erfarenheter.

Sorgligt nog för astronomerna, och kanske tyvärr lika sorgligt för mänsklig­heten, är det inte endast inom det optiska våglängdsområdet som våra studier av universum nu är allvarligt hotade Även många radiovåglängder har kommit i farozonen så att radioastronomins möjligheter kraftigt begränsas. Det är genom ra­dioastronomin som man har upptäckt hundratals olika interstellära molekyler (de flesta organiska), pulsarer, kvasarer och bakgrundsstrålning från Big Bang. Det är också genom radioastronomin man genomför de numera omfattande SETI-projek­ten, som har som målsättning att hitta signaler från eventuella utomjordiska intelligenta civilisationer. (SETI står för Search for Extra- Terrestrial Intelligence.) Just när dessa projekt kommit igång ordentligt hotas alltihop av att drunkna i signaler från jordiska intelligenta (?) civilisationer Hotet heter mobiltelefoni.

Det finns bara ett begränsat antal radiovågsområden och det är många som vill ha sin del av dem. Vad gäller radioastronomin är detta fält en passivanvändare av radiosignaler, dvs. man producerar inte själv radiostrålning, utan observerar en­dast andra källor. Radiokällorna i universum är ofta mycket långt borta, t.ex. kva­sarer kan befinna sig på ett så stort avstånd att det tagit strålningen miljarder år att nå fram till oss. Detta betyder att det rör sig om mycket svaga signaler som våra radioteleskop observerar. Radioastronomerna har därför tvingats utveckla oerhört känsliga mottagare och mycket stora teleskop som t ex. 305-meters Arecibo-skå­len. Många radioobservatorier har lokaliserats i områden där det inte finns radio­störande kringliggande samhällen. Ibland har man internationellt lyckats fridlysa vissa våglängder. Men den tiden är nu på väg att ta slut. Det nya satellitburna mobiltelefonisystemet, IRIDIUM, består av 67 satelliter, som täcker hela jordens yta, inklusive radioskyddade radioastronomiska observatorier. Dessa satelliter skickar ut strålning som är många gånger starkare än den svaga strålning som kommer från universums många olika typer av objekt som är radiokällor. För radioastrono­min blir resultatet en radiostrålningsförorening utan like! På dessa våglängder går det inte att observera samtidigt. Förhandlingar har dock ägt rum mellan den Internationella Astronomiska Unionen, olika observatorier och IRIDIUM och ett avtal har nåtts för Arecibo-observatoriet som tillåter en del observationer. Men vid horisonten lurar ett nytt system bestående av tusentals satelliter för att kunna surfa på Internet.

Det är inte min mening att här värdera vikten av stadsbelysning, mobiltelefoni och Internet mot vikten av optisk astronomi och radioastronomi. Förhoppningsvis kan en kompromisslösning så småningom uppnås. Men till dess bör man vara medveten om att när man låter ljuset brinna i sin trädgård hela natten eller berättar för sin maka via mobiltelefonen att man nu sitter på tåget, har man gjort ett val och bestämt sig för att de svaga budskap som når oss från universum är mindre viktiga.”
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om NASA, Defense meteorological satellite program, Earth hour, ljusförstörelse, lightpollution, öppen spis, brasa, levande eld, mörker, trygghet, stjärnhimmel, norrsken, slösande levnadssätt, hållbar livsstil

Cool

Lugnet självt

ända till en fågel sätter sig på fönsterblecket...

.

.

Ljusinstallation

Ljus är fascinerande. Kanske är det därför jag gillar mörker så mycket. Det börjar bli bristvara i byn, i omgivningarna utomhus, ja i världen. Nu börjar man till och med sätta upp lyktstolpar på gårdstunen, lyktstolpar som alltid varit förbehållet staden och på sen tid landsvägen. Nä, säger jag, och inser att jag har andra värderingar än att uppskatta smaklösa och snirkliga lyktstolpar på bondgårdar och f.d. sådana, köpta för en spottstyver på Jula.


En förutsättning för ljus är just mörker. Bilden visar Carolina Linnés examensarbete konstljus för inomhusbruk. Sån´t här gör mej glad! Konstfullt ljus, konstljus. Keramikern Carolina ha flytte ditta bruke.
.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om utebelysning, välstånd, lyktstolpar, välfärd, mörkret, energislöseri, måttfullhet, värdering, annorlunda

Elektrifiering 1924

Mamma var 3 år då morfars hus fick sina första glödlampor, 4 st, år 1924. Hon berättade att hon minns från sin barndom att lamporna blinkade, att strömmen inte var så tillräknelig utan ljustyrkan gick långsamt ner för att blinka till och öka. Jag förmodar att den glob av opalvitt glas med förkromad upphängning och takkopp som alltid funnits i huset i min levnad, var den lampa som hängde mitt i kökstaket, ovanför matbordet. I lagår´n finns rester av tvinnade textilledningar och porslinsisolatorer så även där drogs ström in.

Man firade skymning varje afton innan glödlampan tändes. Då var det väldigt rofyllt i köket, tyst och utan jäkt gick man igenom vad som varit under dagen. Man samlade ihop dagens intryck eller satt tysta.

Trots att elljuset gjort att vi kan förvända natt till dag och inte är beroende av dagsljuset längre, blir vi inte mindre stressade. Vår fritid ökar eftersom semesterdagarna blir fler och fler, vi arbetar femdagsvecka numera, de eldrivna redskapen och datorerna gör att kortare tid läggs ner t ex på arbetsmomenten i matlagning och på bankbesök. Nu är människan istället stressad av att inte ha något att göra på fritiden, man jämför sig med andra och vissa måsten finns för att hänga med grannar och bekanta osv. Elektriciteten är inte bara av godo, eller hur? Jag har aldrig levt utan elektrisk ström. Jag försöker föreställa mej hur det var i morfars hus före 1924 men det är inte helt lätt att förstå ett arbetsår i mormor och morfars tid som nygifta.

Och vi brukar fira skymning. Inte var dag men väl åtminstone en gång i veckan. Det är obeskrivligt skönt att känna lugnet utan elektrisk belysning.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om elektrifiering, elljus, belysning, mörker, lampglob, stress, konsumtionshysteri, fira skymning, elkontrakt

Vårdagjämning

.
En glad hälsning vill jag bringa dig , vår.
jag vill hälsa dig, du livets stora skämtare.
Ditt humör smittar värre än en gäspning.
Din stilla natt berusar med ett vin jag inte smakar,
med en doft jag inte känner,
med ett ljus som inte aktar nattens gudar.

Rabbe Enckell
ur ”Flöjtblåsarlycka”
1925
.
.

.
Vårdagjämningen 2011 inträffade den 20 mars klockan 22.21
.
.

Mura en bakugn

Det här gör mej själaglad! En ny bok kommer ut om hur man murar en bakugn, Bakugnsboken. Vi lever i bagarstugornas förlovade land. Fortfarande finns många gamla kvar som inte används.

Bakugnsboken är en bok om hur du murar din egen bakugn. Den är en handgriplig guide till hur man murar en västerbottnisk bakugn, hela vägen från den första stenen till den första tunnbrödstöpan. Muraren Bo Dahlgren är den som håller i brukssleven och delar med sig av hela sitt gedigna yrkeskunnande. Fredrik Petrusson står för dokumentationen och sammanställningen.

Som instruktionsbok är Bakugnsboken helt unik i sitt slag. Något liknade har aldrig tidigare gjorts. Men den går precis lika bra att läsa som en lustfylld och bildrik hyllning till bakugnen, bagarstugan, brödet och hela den västerbottniska matkulturen.

De sju kapitlen är indelade enligt följande:
1. inledning
2. kort historik
3. intervju med murarmästare Bo Dahlgren
4. verktyg
5. ritningar
6. bygginstruktion, steg för steg
7. recept

Hoppas innerligt att detta spiller över på min bygd.

I grannbyn höll en på att rivas för några år sen då ägaren bara tyckte den var till besvär. Av någon anledning ändrade sig Lennart till sist. Bröjstun står kvar men bakugnen, med järnhäll från Olofsfors bruk, går inte att elda i. Än.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Bakugnsboken, mura bakugn, bröjstu, bagarstuga

Respekt och stolthet

Inte är det lustigt att läsa en sådan notis i lokalpressen 600 kilometer längre söderut. Känner mej inte stolt över min hemkommuns krassa inställning till sjuka, till döden och till efterlevande. Det kostar pengar att förvara de döda. När beslutet togs vet jag inte - vilken politisk majoritet som än råder brukar det vara tjafs och rävspel vilket inte gagnar kommunens invånare. Jag känner mej åtminstone tillfreds med att anhöriga ifrågasatte kommunens beslut. Man satsar på Anti-Jante för medborgarna men jag tycker den satsningen borde göras inom kommunhusets väggar bland politiker och tjänstemän.

 Klicka på bilden för att läsa mer.

Jovisst, jag är spydig. En annan häcklare av kommunen skriver så här:
"N-ling har en ny kommunslogan. Efter kommunens två senaste, smått suicidala, slogans:

Hoppet finns alltid, och, Havet är nära kommer nu:
Vi vet att vi är något!
Jaha?"

Kommunen har 7098 invånare, en minskning med 107 personer under 2010. Stolta invånare skulle med säkerhet kunna lyfta en sådan här avfolkningskommun på många olika sätt. Tänk om utflyttade fick chans att tala positivt om och "sälja in" kommunen ute i landet, i världen! Barockfestivalen, Nordic Baroque Music, var en sådan återkommande positiv kulturell tillställning under några år. Kultur ger mervärde!

.Kanske har även andra bloggare åsikter om Anti-Jante, jantelagen, respekt, stolthet, kylrum, kommunala kostnader, begravningskista

Slearíe

Jojomen, ve je va slearie ä för nanting? Slearíe med betoning på i:et. Jag älskar ordet men har ytterst, ytterst sällan användning av det. Den enda jag hört använda det under nutid är min barndomsvän som använder det på ett helt självklart och underbart sätt med de rätta betoningarna som hon lärde in som barn. Slearie betyder garage, fast dåtidens garage: vagnsskjul, slädens plats under tak. Ria är en torkplats för säd, kanske betyder det även ett torrt förvaringsställe, det vet jag inte riktigt.

Slea, det är släde på mitt språk.
Då jag var liten fanns inga stränga förhållningsorder i skolan att prata rikssvenska vilket bara generationen innan varit utsatt för. Hemma hos oss var inställningen till dialekt delad. Min mamma som bott "söderut" tyckte om rikssvenska, pappa han använde sin dialekt rakt av.

I ett slutet geografiskt område som saknar social stratifiering som vår bygd, användes olika sätt att försöka göra sig förmer än grannen. Det klassiska är ju vilket bilmärke man kör. På 50-talet kunde det gälla att ha bil över huvud taget. Annars kunde användingen av det senaste fasadmaterialet på huset placera in en "rätt" på försöket att upprätta en social stege, umgängeskretsen utanför byn kunde vara viktig som social markör.
Eller så kunde man använda språket som social indikator. Det gäller fortfarande och därför är jag så ytterst glad då jag hör någon tala dialekt, använda dialektord och inte bara ha "norrländsk" betoning och meningsbyggnad. Jag upplever att alltför många skäms för sin dialekt, sina specialord, kanske särskilt i norr, istället för att se det som en levande kulturhistorisk tillgång.

Jag minns så väl ett försök av min barndomskamrat att prata "fint". Bron, som vi sa om trappan framför ytterdörr´n, trappa framför döra, blev broden. Men det visade sig inte stämma med rikssvenskan. Ska man tala svenska kanske entrétrappan passat bra. Men hu så trist - jag tycker vi kör BRON.

Och vet ni vad darj kangj betyder, ett ord farmor använde?
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släde, garage, vagnsskjul, entrétrappa, bro, dialekt, social stratifiering, tysk om benen

En skokartong

Är det bråte jag hittar då jag går igenom skrymlsen i huset.  Ska det slängas?

Jag hittar en skokartong från Sven H. Nilsson i Falkenberg. Jahaja... Slänga?

Minnen om postorderkataloger från Rowells, Ellos och skokataloger från just Sven H. Nilsson bubblar upp. Hur jag bläddrade igenom de glansiga bilderna. Kläder var inte mitt stora intresse. Intressantast var kanske katalogen från Clas Olsson från Insjön med distinkta svart-vita teckningar av produkterna. Pappas favorit. Katalogen i det lilla formatet kom varje år. Det jag minns allra mest var dockögon på skaft som såg oerhört konstigt farliga ut som tecknade. Varje år återkom jag till den sidan - tills de försvann men då hade jag hunnit bli tonåring och börjat gymnasiet i sta´n. Och förstått att postorder det handlar bara lantisar via. Vem anade då att näthandel skulle bli en framtida melodi för folk i farten och andra?

Den här katalogbilden hittade jag på Tradera då jag googlade Sven H. Nilsson. Själv har jag inte hittat någon katalog, men väl en skokartong. Jag tror jag sparar den och använder den till något nyttigt förvaringsändamål! Ja det gör jag.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om katalog, postorder, Sven H. Nilsson, skokartong

Ord, ord, ord...

Från mars -79

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.



Thomas Tranströmer
ur Det vilda torget, 1983

Han är bra denne Tranströmer, på att kondensera väsentligheter till en dikt.
(Det här inlägget betyder inte att jag tänker lägga av att blogga men helguppehållet var skönt. Det betyder inte heller att jag inte ser fram emot kommentarer, absolut inte  :-)

.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Tomas Tranströmer, Från mars -79, lyrik, snö